Många européer drog nog en lättnadens suck när det i början av veckan läckte ut att Marco Rubio kommer att bli USA:s nästa utrikesminister.
Senatorn från Florida är förvisso känd Kinahök, som vill stärka USA:s militära ställning i Stilla havet. Men han är också Natovän och begriper hotet från Vladimir Putin. Rubios framträdande vid den brittiska tankesmedjan Chatham House från 2013, där han talar om betydelsen av den transatlantiska länken, spreds snabbt igen.
Många verkar vilja läsa in ungefär det här i valet av honom: Med Rubio som utrikesminister kommer ett skifte i fokus – från Europa till Asien – visserligen att ske, men i samarbete med USA:s allierade kring Atlanten. Vi blir inte övergivna.
Men vill man förstå varför Rubio utsågs till utrikesminister finns det bättre saker att titta på än tal från 2013. Till exempel Republikanernas primärvalsdebatt i mars 2016.
”Low energy Jeb” – som Donald Trump kallade George W Bushs bror, tillika storfavoriten att vinna partiets nominering – var redan knäckt. Trump hade också fått grepp om ”Lyin’ Ted Cruz” – bland annat genom att ge luft åt konspirationsteorier om att hans pappa haft ett finger med i mordet på John F Kennedy.
”Little Marco” Rubio hade däremot inga intentioner att ”go high” när Trump gav sig på honom. I ett tal i Virginia undrade han: Vad säger det om en så lång man att han har så små händer?
När de kort därefter möttes för debatt i Fox News inledde Donald Trump med att prata om storleken på sitt könsorgan.
Två veckor senare åkte Rubio på storstryk i hemstaten Florida. Han hoppade av – och gav Trump, som han tidigare avfärdat som en ”bedragare”, sitt stöd.
Trump hade visat vem som var alfahannen i partiet.
Men varje gång flockens ledare har kallat har han slutit upp: Rubio röstade för att frikänna Trump i riksrätten efter stormningen av Kapitolium. Och han röstade mot stöd till Ukraina i våras.
Rubio återvände till senaten och fokuserade på utrikespolitik. Där har han stått för en värderingsdriven, internationellt inriktad linje – inte trumpistisk. Men varje gång flockens ledare har kallat har han slutit upp: Rubio röstade för att frikänna Trump i riksrätten efter stormningen av Kapitolium. Och han röstade mot stöd till Ukraina i våras.
Det är kort sagt inte för sin syn på Peking och Moskva han får sitt nya jobb – utan för att han fogar sig.
Men det här med ett större fokus på hotet från Kina, det är väl ändå något som Donald Trump står för? Och förenar det inte honom med Rubio och resten av det amerikanska säkerhetsetablissemanget? Senast införde han ju skyhöga tullar mot Peking – och visst handlar hoten om att lämna Nato egentligen bara om att få oss européer att steppa upp så att USA kan lägga mer krut på Asien.
Så låter det emellanåt bland europeiska bedömare som bekymrar sig för att vi ska stå själva med Putin, men också ser vad Xi Jinping har för ambitioner och inser att det betyder att vi måste göra mer.
Men det är faktiskt att läsa Trump helt fel.
Fråga bara USA:s allierade i Asien.
I Seoul är man rädd för att alliansen med Washington hänger löst – att 24 000 amerikanska soldater ska flyttas och kärnvapenparaplyet ryckas bort. Sydkoreanerna talar därför om att skaffa egna atombomber. Trump hotade nämligen dem på samma sätt som oss i Europa under sin första mandatperiod.
Samma oro finns i Tokyo.
Och i Taiwan är de akut medvetna om att den tillträdande amerikanska presidenten ser ön som en värdefull bricka. Något som kan bytas för att få något annat fint tillbaka.
Det är med andra ord inte så att Donald Trump delar grundsyn med Rubio och resten av det säkerhetspolitiska etablissemanget.
”America first”, med en mycket snäv tolkning av vad som är USA:s intresse, är vad Trump står för.
Han ser helt enkelt inget värde i att hjälpa andra länder bara för att de är demokratier; han är djupt skeptisk till att använda amerikansk militärmakt i främmande land – oavsett vilken kontinent det handlar om – och han bryr sig främst om handelsbalansen.
”America first”, med en mycket snäv tolkning av vad som är USA:s intresse, är vad Trump står för.
Det intressanta med hans kabinett är heller inte antalet Kinahökar eller Natovänner, utan att alla är lojalister. Personer som faktiskt inte skulle vara någonting utan honom – som den kommande försvarsministern Pete Hegseth. Eller sådana som skaffat sig en egen position men sedan knäckts av Trump, som Rubio.
Det är också en avgörande skillnad från förra gången, då han omgav sig med tunga generaler.
Ingen bör förledas att tro att det kommer att finnas några vuxna i rummet som kommer att tygla presidenten. Eller att hans mål bara är ett skifte från Europa till Asien.
Vad som sker är att Trump tar ett hårdare grepp om USA:s utrikespolitik, låter de egna instinkterna göra ett större avtryck. Det betyder inte att amerikanerna vänder sig från en del av världen till en annan – utan att man vänder sig inåt.
Och det kommer att få en konsekvens som kan bli mer förödande än allt annat.
USA har i 80 år försökt skicka en signal till sina motståndare: ger ni er på våra allierade, så ger ni er på oss. Washington har strävat efter att göra detta trovärdigt – den trovärdigheten är vad som skapat en förmåga till avskräckning, vilket har varit konfliktavhållande.
Donald Trump skickar i stället signalen att allt är öppet för förhandling och att USA för allt i världen inte vill ge sig in i några äventyr bortom haven som omgärdar landet. Förmågan till avskräckning vattnas ur.
Risken ökar för att andra – Moskva och Peking – provar att ta för sig.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Moderaternas ”lärdomar” från USA-valet är skrattretande
Martin Liby Troein: Alla tittade på Trump – då rasade Europas viktigaste regering ihop
