”Det här är troligen de tio sämsta dagarna för presidenten i hans andra mandatperiod. Siffrorna är skoningslösa.” CNN-analytikern Harry Enten svänger med hela kroppen för att illustrera dramatiken.
Det handlar heller inte bara om tio dagar – november var en kass månad för Donald Trump.
I slutet av oktober var de som tycker att han gör ett dåligt jobb 7 procentenheter fler än de som tycker att han gör ett bra jobb. Nu är siffran 12.
I guvernörs- och borgmästarvalen som hölls i början av månaden straffade väljarna skoningslöst Republikanerna. Och det är inte framför allt Zohran Mamdanis seger i New York City som står ut, utan hur Demokraternas kandidater sopade banan med presidentens partikamrater i New Jersey och Virginia.
I kongressen börjar till och med Republikanerna uppvisa ett mått av självständighet, rapporterar New York Times. När Trump i mitten av månaden plötsligt deklarerade att han tyckte att Epstein-dokumenten skulle offentliggöras handlade det om en 180-gradersväng, efter att hans supportrar i representanthuset krävt det.
Och när presidenten under nedstängningen beordrade senatsledaren John Thune att spola filibustern – den informella regel som gör att det krävs en majoritet på 60 procent att fatta vissa beslut – och köra över Demokraterna, så ignorerades det.
Ett stort antal republikaner i representanthuset planerar att inte ställa upp för omval nästa år, ett typiskt tecken på annalkande förlust. Mellanårsvalen kan bli en mardröm för partiet.
Är Donald Trump på väg att bli en ”lame duck”, så här knappt ett år in i sin andra mandatperiod?
Så har det ofta sett ut för andra presidenter.
Orkanen Katrina, och den bedrövliga federala katastrofhanteringen, tog knäcken på George W Bush hösten 2005. Året innan hade han vunnit en knapp men klar seger, och säkrat kongressens båda kamrar. I mellanårsvalet 2006 vann Demokraterna storstilat tillbaka dem. USA seglade sedan roderlöst in i finanskrisen.
Men Donald Trump beter sig inte som en lam anka, snarare en sårad björn.
Också för Barack Obama exploderade missnöjet hösten efter att han svurits in för andra gången. Följande år befäste Republikanerna kontrollen av representanthuset och tog makten i senaten. Till skillnad från Bush återhämtade sig Obama i opinionen under sitt sista år i Vita huset, men även han förlorade greppet om politikens styråra.
Men Donald Trump beter sig inte som en lam anka, snarare en sårad björn.
Den senaste månaden har han trappat upp attackerna på politiska motståndare. Efter att sex demokratiska lagstiftare uppmanat polis och militär att inte följa illegala order kallade han deras beteende ”straffbart med döden”. En av dessa, senatorn Mark Kelly – astronaut och veteran – försöker administrationen nu dra inför krigsrätt.
När en afghansk man i veckan sköt två av de nationalgardister som på diskutabla grunder är utkommenderade i Washington, var Trumps svar en svepande attack mot invandrare och att skicka ut ytterligare 500 soldater.
Vem tror att det kommer att stanna där?
Utöver sjunkande väljarstöd så är det konstitutionella förbudet mot en tredje mandatperiod vad som successivt försvagar presidentens auktoritet. Varför ska kongressledamöter böja sig för eller spendera politiskt kapital på en person som snart saknar möjlighet att straffa eller belöna dem?
Men Donald Trump leker gärna med tanken på att fortsätta, och han är inte personen som frivilligt låter sig tyglas av väljarna.
En president är nämligen aldrig mer ”lame duck” än dagen efter ett förlorat omval.
Eller snarare: så brukade det vara. Trump ägnade i stället dagen efter förlusten 2020 åt att utropa sig till segrare – och påbörjade en systematisk kampanj för att ändra på valresultatet.
Inför mellanårsvalet nästa år har Trump redan visat att han är beredd att göra sitt bästa för att vrida spelplanen till Republikanernas fördel.
Om han stöter på en opposition värd namnet lär en historisk attack på kongressen följa.
I somras drog presidenten igång en kampanj utan motstycke i modern amerikansk historia, för att pressa delstater att rita om sina valdistrikt till hans fördel. Trump har gjort klart att han vill förbjuda poströstande, med syfte att pressa ner valdeltagandet bland motståndarnas väljare. Och så har han utsett Heather Honey, som ledde en organisation som förnekar Joe Bidens vinst i valet 2020, till viceminister för valintegritet. Tidigare i år sa hon att administrationen skulle kunna utlysa ett nödläge för att rätta till problem i valprocessen.
Och om Demokraterna ändå vinner den ena eller båda kamrarna?
Ja, redan under det här året har Trump rundat lagstiftarna så till den grad att Marjorie Taylor Greene – Maga-lojalisten och konspirationsteorietikern som nu lämnar representanthuset efter att ha bråkat om Epsteindokumenten – uppgav det som ett huvudskäl till sin avgång.
Om han stöter på en opposition värd namnet lär en historisk attack på kongressen följa – fram till ett val där marken förbereds för en tredje mandatperiod, eller för en utvald efterträdare som kan fjärrstyras från Mar-a-Lago.
En stark Donald Trump, med bastant stöd i opinionen, hade onekligen varit skrämmande. Men det hade på sitt sätt minskat incitamenten för att ge sig på valsystemet och konstitutionens olika begränsningar av presidentmakten.
Nu är han svagare än någon gång sedan han vann förra året. Det gör honom också mycket farlig.
Läs mer
Martin Liby Troein: Samtalet till Trump visar hur Kina vill dela upp världen
Martin Liby Troein: Egentligen borde Moderaterna tacka Ebba Busch
