Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En livboj till ett värde av 40 miljarder dollar. Det erbjöd Donald Trump argentinarna tidigare i höstas, när kompisen Javier Milei förlorat lokala val i Buenos Aires och marknadens förtroende för hans åtstramningspolitik var på väg att kollapsa.
Bara ett riktigt villkor följde med USA:s bailout: se till att Milei vinner i mellanårsvalet. ”Annars drar vi”, konstaterade Trump.
Och vinna var precis vad Mileis parti gjorde förra helgen. Man kan diskutera hur mycket det berodde på det amerikanska stödpaketet och Vita husets krav. Många argentinare är trötta på peronisterna, bland deras kärntrupper i huvudstadens fattiga förorter var valdeltagandet bottenlågt. Men som en högerväljare underströk i Wall Street Journal: Den amerikanske presidenten bidrog till att klargöra vad som stod på spel.
Räddningspaket från Washington är inget nytt, även om detta är exceptionellt stort. Att kreditgivare ställer ut villkor är inte heller ovanligt. Vad som är anmärkningsvärt är att kraven inte handlar om politikens innehåll och låntagarens förmåga att betala tillbaka – utan om att väljarna ska ge rätt person sitt stöd.
”För mina vänner allt, för mina fiender lagen.” Citatet brukar tillskrivas Perus auktoritäre ledare Oscar Benavides, och fångar den korrupte autokratens grundreflex. Trump visar upp den på hemmaplan, där han drivit fram åtal mot antagonister som förre FBI-chefen James Comey och New Yorks delstatsåklagar Letitia James, medan han lättar på reglerna för närstående i crypto-branschen. Men inställningen syns också i relationen till andra länder och deras ledare.
USA får gärna ha vänner, och kan till och med ta en fajt för dem – bara de är Trumps.
Titta bara på tullarna mot Brasilien. När Jair Bolsonaro förlorade valet 2022 planerade han en kupp, som han i september dömdes till fängelse för tillsammans med sju högt rankade militärer. Det gillar inte Trump, Bolsonaro är ju hans polare, och har infört höga tariffer mot landet.
Washington har lagt sig i andra länders inre angelägenheter förut, inte minst i Latinamerika och i många fall med brutalare medel än tullar och nödlån. Men den nuvarande presidentens interventioner är något nytt: De är inte knutna till en upphöjd och brett förankrad idé om USA:s ”nationella intresse” – att hålla Sovjet eller andra fientliga stater borta från bakgården. Här handlar det främst om att stötta lojala vapendragare i kampen mot ”vänster-woke-viruset”.
Donald Trump uppfattas emellanåt som en isolationist, som vill ha höga tullmurar och undvika utdragna krig i länder långt borta. Det ligger något i det, men han har inga problem att göra en deal som får varor och dollar att flöda över gränsen – eller använda militärmakt när det faller honom in. Under det senaste året har Qatar tilldelats amerikanska säkerhetsgarantier och Iran bombats. Vita huset skryter ständigt om det stora antal handelsavtal som slutits.
Vad presidenten framför allt vänder sig mot är den institutionaliserade, regelbaserade och multilaterala relationen. USA får gärna ha vänner, och kan till och med ta en fajt för dem – bara de är hans, vet sin plats i relationen och är beredda på ett mått av underkastelse.
Detta måste vi européer begripa. För det sammanfattar vad som förväntas av oss om Donald Trump och Maga-rörelsen behåller USA i sitt grepp.
Skälet till att den tyske försvarsministern Boris Pistorius och de andra åhörarna reagerade så starkt på JD Vances tal på säkerhetskonferensen i München i våras var inte hotet om att lämna Ukraina i sticket eller att vända Nato ryggen. Det handlade om villkoren för vänskapen – kraven på anpassning, också inför den tyska ytterhögern och alt-right-sfärens trollfabriker och propaganda.
Skulle de ge villkorslösa säkerhetsgarantier till en kontinent som styrs av ett vekt vänsterliberalt etablissemang?
Den brittiske högerpopulisten Nigel Farage, vars parti Reform UK just nu toppar landets opinionsundersökningar, välkomnas regelbundet i Mar-a-Lago och Vita huset. Att bryta det extremhögerpartiet Alternativ för Tysklands (AFD) isolering har blivit en prioritet för såväl JD Vance som utrikesministern Marco Rubio.
Skulle de ge villkorslösa säkerhetsgarantier till en kontinent som styrs av ett vekt vänsterliberalt etablissemang?
Det går att föreställa sig ett nästa steg: Släpp in Farage i Downing Street. Riv brandmuren mot AFD.
”Annars drar vi.”
I Europa har många ledare gjort analysen att Trump kommer att skydda oss, bara vi lägger större summor på våra försvar. Men inställningen till Giorgia Meloni, vars självbiografi i engelsk översättning hyllades i sociala medier av fader Trump och fick ett förord av junior, är iögonfallande. Italien är ett av de Natoländer som är längst ifrån målet att lägga 5 procent av bnp på sitt försvar. Men har en ledare som helt dricker Maga-rörelsens cool aid om transpersoner, invandrare och muslimer.
Det går självklart att fortsätta ha USA som allierad och vän, att förlita sig på amerikansk makt, även om Donald Trump och hans lärjungar fortsätter att hålla hov.
Men det ställer krav på en särskild sorts lojalitet och undergivenhet.
Vad drar vi för slutsatser av det?
Läs mer:
Martin Liby Troein: Det som sker i vattnet runt Venezuela kommer inte att stanna där
Martin Liby Troein: Moderaterna hade rätt om bidragen – för 20 år sedan
