Det började i våras med avslöjandet om Sverigedemokraternas trollfabrik – och Jimmie Åkessons utfall mot ”klägget” i en hispig Youtube-video. Under sommaren och hösten har det blåst hårt kring Nooshi Dadgostar efter att flera V-företrädare uttryckt sig antisemitiskt.
Socialdemokraterna har i sin tur skakats av avslöjanden om hur partiet misskött sina lotterier. Moderaternas förra partiledare Anna Kinberg Batra fick avgå från sin tjänst som landshövding i Stockholm efter att hon delat ut fina jobb till vänner och bekanta.
Och så i början av oktober avslöjades att en gängledare varit gäst på SD-ledarens bröllop.
Skandalerna har med andra ord stått som spön i backen det senaste halvåret.
I opinionen är det däremot lugnt. Sverigedemokraterna backar med 2 procentenheter i DN/Ipsos senaste mätning och Socialdemokraterna ökar med lika många. Men det handlar överlag om små förändringar. Oppositionen är 6 procentenheter före regeringen och SD – förra månaden var siffran 5.
Väljarna zoomar ut från politiken så här mitt i mandatperioden, noterar många. Kanske. En annan hypotes är att de redan har bestämt sig.
Valet var extremt jämnt. M, KD, L och SD vann 49,6 procent – S, MP, V och C fick 48,9.
Jämnt var det också i första mätningen efter valet. Sedan presenterades Tidöavtalet. I novembermätningen steg oppositionen till 53 procent, de fyra partierna i regeringsunderlaget sjönk till 45.
M-strateger snackar gärna om hur nöjda de trots allt är med läget. Fredrik Reinfeldt vände ju på steken 2010.
Väljarna gillade inte vad de fick.
Den lucka som då uppstod mellan oppositionen och Tidögänget har sedan varit rätt konstant.
Historiskt har svenska väljare varit lojala. De håller sig till ett parti, eller i alla fall ett block. Perioden 2010–2022 präglades av en stor avvikelse från detta: män i landsort gick från S till SD – ofta via M. De senaste fyra åren har präglats av en annan: ”Magdamoderaternas” steg över blockgränsen, för att de inte gillar samarbetet med Sverigedemokraterna.
Det har skett i två vågor. Den första, före valet, var stor nog för att lyfta S, men inte tillräckligt stor för att säkra statsministerposten åt Magdalena Andersson. Ulf Kristersson räddade tillräckligt många liberala röster för att vinna, med löftet att SD ändå inte skulle bestämma särskilt mycket – det handlade bara om att samarbeta där man tyckte lika.
Sedan fick väljarna se resultatet på Tidö slott. Det stod klart att Sverigedemokraterna kopplat greppet. Då följde den andra vågen.
M-strateger snackar gärna om hur nöjda de trots allt är med läget. Fredrik Reinfeldt vände ju på steken 2010. Och han låg ännu längre efter.
Men då hände också någonting halvvägs in i mandatperioden som förändrade förutsättningarna i grunden. Finanskrisen slog till. Regeringen – som innan dess hade framstått som kallhamrad för att den sänkte ersättningarna i sjukförsäkringen och klantig efter en rad ministeravgångar – framstod plötsligt som mycket kompetent.
Vad talar för att ett lika dramatiskt skifte ska ske igen?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: SD:s rötter är i vit makt-rörelsen – men det får man väl inte säga i det här landet
Martin Liby Troein: Sumpade Magdalena Andersson precis S drömkampanj?
