Mitt första intryck av Anton Bruckner fick jag av en tjejkompis i gymnasiet som varit i Wien och hört hans sjunde symfoni. Hon berättade att hon efter konserten blivit sittande vid en fontän, i en känsla av tidlöshet och ren salighet. Det var tidigt 70-tal, det 1900-talsdecennium med i särklass lägst bpm, i såväl tolkningarna av klassisk musik som i populärmusik. Det var tiden för de mest långspunna symfonierna. Det var Bruckner time.
1996 firades 100-årsminnet av Bruckners död och då tog jag initiativ till ett uppslag i DN med rubriken ”Bruckner i fyra satser”. Det omfattade fyra texter – två av mina kritikerkollegor Eva Welander respektive Thomas Anderberg och en av mig. Samt, som uppslagets scherzosats, en text med citat av författaren Erik Beckman för vilken Bruckner hade en särskilt stor betydelse. Och som diktat på det mest underbara vis om en viss ”Brucknerfröken” och om änkan Fru Moeck som har Anton i sin säng.
Jag var därför rätt så oförberedd på mina två kollegors erfarenhet av att Bruckners symfonier alltid hade haft svårt att beveka kvinnor. I den enkät som Eva Welander gjorde framgick att kvinnor tyckte att Bruckners musik var något fyrkantigt eller kubliknande och mest bestod av ”ett jäkla tutande”. Medan Thomas Anderberg lyfte fram Bruckners ”förkrossande tyngd”, som kunde ge en upplevelse av att stå inför en granitvägg som ”nästan ter sig omöjlig att bestiga”.
Att betrakta Bruckners musik som ett mandomsprov fick understöd några år senare i Ingmar Bergmans sista film ”Saraband” från 2003. I en scen sitter Johan (Erland Josephson) instängd i sitt arbetsrum och lyssnar på den nionde symfonins rasande scherzo på högsta volym, som vore den en samlad attack mot det som orsakat hans ensamhet och isolering.
För någon månad sedan fick jag en ny bild för Brucknereffekten tillsänd mig från Budapest
Före inspelningen av ”Saraband” hade Bergman under en tid ingående och systematiskt studerat Bruckners nio symfonier. Och jag har alltid föreställt mig att han lyssnade på dem i sin Eamesfåtölj på Fårö med utsikt över den strandlinje som hade tjänat som en gränszon i flera av hans filmer. Att låsa in sig med Bruckner kan också vara att gå över en tröskel, lossa fördämningarna.
För Erik Beckman hörs Bruckner ”klangrent på fyra mils avstånd”, även i de ögonblick då det fullkomligt stillnar och musiken ger rum åt en ny form av rörlighet, lätt som en smekande hand. Det är en Brucknereffekt som den zenbuddistiskt inspirerade dirigenten Sergiu Celibidache var en mästare på att framkalla, vilket också gjorde att han under 70-talet kom att gå i täten för det decenniets ojämförliga långsamhet. Och med sina Brucknertolkningar förmedlade en sensibilitet för det transcendentala som jag minns att min saliga tjejkompis vid fontänen var särskilt attraherad av.
För någon månad sedan fick jag en ny bild för Brucknereffekten tillsänd mig från Budapest. Synen av den översvämmade floden Donau hade fått den ungerska översättaren och musikskribenten Judit Rács att konstatera: ”Det är som Bruckner. Något har hänt men inget verkar hända tills det kommer en trädgren eller en stock som fastnar på en vajer och sedan plumsar över och allt blir lika dramatiskt stilla igen.”
Läs fler texter av Martin Nyström
