Nu, efter några dygn, har adrenalinkicken släppt – och smärtan gör sig påmind. Det regnar i Istanbul och hade Joakim Medin haft ett fönster, hade den lilla blå skärva som fångarna kallar himmel varit stålgrå.
Jag vet att Joakim i detta nu bygger relationer med fångvaktarna. Ett av huvudsyftena är att bli en individ i deras ögon. En människa – mer än en misstänkt terrorist. Först då kan man börja förhandla: om en hink att kissa i, eller en stund på rastgården. Små segrar som bör firas stort.
Jag vet också att han redan skapat sig rutiner. Han räknar dagarna. Följer solens rörelser. Lär sig ljuden av de olika hänglåsen och nycklarna. Räknar steg. Tar fram all den kunskap man bär med sig – det man kan utantill – det engelsmännen kallar knowledge by heart. Sådant blir ovärderligt när man inte har tillgång till internet, utan bara sig själv, sina tankar och de sånger man memorerat.
Han förhörs troligen, och förhörsledarna läser kanske upp hans senaste artikel om Turkiet, publicerad strax innan gripandet. Den inleds med orden: ”I det diktatoriskt styrda Turkiet har det blivit en vana att oppositionella människor som uppmärksammar regimens systematiska korruption, maktfullkomlighet och övergrepp förr eller senare blir gripna och inlåsta i en fängelsecell.”
Hans böcker ”Kobane”, ”Orbanistan”, ”Thailandssvenskarna” och ”Kurdspåret” har blivit standardverk i reportagejournalistiken
Som utbildad lärare är Joakim bra på att pedagogiskt förklara vad journalistik är för de turkiska förhörsledarna. Det vet vi alla som lyssnat på hans föreläsningar under åren. Joakim Medin är också en av Sveriges mest erfarna reportrar. Hans böcker ”Kobane”, ”Orbanistan”, ”Thailandssvenskarna” och ”Kurdspåret” har blivit standardverk i reportagejournalistiken.
Som utrikeskorrespondent för Dagens ETC har han följt de auktoritära vågorna i Mellanöstern. Men det som är vanlig journalistik för oss, kan vara brottslig verksamhet i Turkiet. Det här handlar därför inte om Joakim – det handlar om principer.
Om de stora orden. Om vår rätt att veta vad som händer.
Jag har tillsammans med Joakim hållit utbildningar för kollegor i hur man gör riskanalyser, och hur man bör agera i förhör och fångenskap. Jag vet att om någon kan navigera den här situationen, så är det han.
För detta har blivit vardag. Vi underskattar återigen de auktoritära staternas säkerhetstjänster och långsinthet
Jag är inte orolig för honom. Han vet att varje dag i cellen nu är ännu en dag på redaktionen. Det är bara att gå upp, ta en tesked med cement, och börja minnas – för att en dag berätta.
Men jag är orolig för journalistiken. För detta har blivit vardag. Vi underskattar återigen de auktoritära staternas säkerhetstjänster och långsinthet.
I det här läget måste vi börja ställa oss frågan: Hur blir vi mer offensiva? Hur går vi från att bara protestera – till att skapa en situation där det faktiskt kostar att ge sig på en journalist Hur höjer vi insatsen? Hur talar vi ett språk som stater förstår?
Nu är det upp till bevis för den tysta diplomatins riddare och all kraft sätts också in från UD för att undvika ett åtal och skingra förvirringen kring dockor och bilder
Men just nu, innan åtal väckts är det inte heller rätt tid att eskalera, nu är det diplomatins verktyg som måste prövas. Nu är det upp till bevis för den tysta diplomatins riddare och all kraft sätts också in från UD för att undvika ett åtal och skingra förvirringen kring dockor och bilder.
Att erkänna att man förolämpat någon behöver i det läget inte vara fel – när det är lagarna som är problemet.
När Joakim ikväll blir inlåst vet han att det inte blir fler förhör i dag. Det skänker en viss trygghet. Och kanske en god natts sömn. För det går att vara fri i fångenskapen – och cellen är en plats där man är säker.
För de anhöriga finns inga ord som kan trösta. Det gör ont. Det måste få göra ont. Men jag hoppas familjen kan känna en stolthet i smärtan. Joakim Medins enda brott är mod.
Och de går inte igenom detta ensamma. Solidariteten, pressfriheten och kärleken finns där – i Sverige – när det krävs. Faller ni, så finns det många som fångar upp er.
För oss kollegor handlar det nu om att göra det jobb som Joakim är förhindrad att utföra. Berätta om protesterna. Rapportera om situationen i Turkiet. Vår prioritet är inte att demonstrera – utan att göra vårt jobb.
Och om jag blundar, ser jag honom framför mig. Sittande på cementgolvet. Jag minns hans leende, och tänker att det i grunden inte är vi som slåss för hans frihet – det är han, instängd i en cell i Istanbul, som kämpar för vår.
Läs mer:
Hustrun: Medin flyttad till högsäkerhetsfängelse
