Martin Widmark: Läsningen är en förutsättning för demokratin

När jag var åtta år försvann jag från världen.

Jag satt i en röd soffa hemma hos mina kusiner framför en glittrande julgran. Allt stoj och stök sjönk undan och jag stod plötsligt, mitt i sommaren, bakom ett garage och spanade på två skumma typer. Den långe och han som haltade var diamantsmugglare och mitt hjärta bankade hårt av spänning.

Om Anna Ekström grät för att hon var ansvarig gd eller för att hon liksom jag förstod hur otroligt många människor som riskerade att hamna i utanförskap, det vet jag inte

Jag hade för första gången upplevt läsningens magi och återvände yrvaket tillbaka till verkligheten när någon ropade att maten var klar. Jag minns att jag lade ifrån mig boken med stor förundran. Hur gick det där till egentligen?

Åren har gått, jag har blivit förälder, lärare och författare, men hela tiden har jag återvänt till böckerna för att få en stunds vila, underhållning, reflektion och återhämtning. Just nu läser jag Sofia Häggmans bok ”Mumier” om traditionen att svepa de döda och bevara dem inför evigheten. Bara en sån sak att se fram emot inför sänggåendet.

För ett antal år sedan stod jag och sörplade kaffe nervöst utanför en tv-studio. Vid min sida stod Anna Ekström, dåvarande generaldirektör för Skolverket. Vi hade blivit inbjudna till en morgonsoffa för att kommentera de katastrofala Pisasiffrorna som just hade kommit till allmän kännedom. Jag visste att Anna hade känt till resultaten en tid innan de blev offentliga. Jag frågade henne hur det kändes när hon såg siffrorna för första gången. ”Jag grät”, svarade hon. Om Anna Ekström grät för att hon var ansvarig gd eller för att hon liksom jag förstod hur otroligt många människor som riskerade att hamna i utanförskap, det vet jag inte. Kanske tänkte vi båda två på våra egna läsupplevelser som berikat våra liv. Det vet jag inte heller.

Läsningen gör något med oss. Ibland får jag hicka när jag tänker på vilket ansvar det innebär för oss som skriver för barn

Så en dag efter ett författarbesök i Nyköping fick jag en fråga som skulle påverka mig djupt. Jag käkade spagetti och köttfärssås med en kille i årskurs två. Det var gott och trivsamt. Jag smygkikade lite på killen framför mig. Jag såg att han satt och tryckte på en fråga. ”Du Martin”, sa han till slut med lite ketchup i mungipan. ”Skulle du våga hoppa in i en tvättmaskin och trycka på knappen?” Jag log och svarade att det skulle jag nog inte. Mitt lunchsällskap på andra sidan bordet skakade instämmande på huvudet. Inte heller han skulle ge sig in i ett sånt stolleprov, men han hade uppenbarligen tänkt tanken.

Jag vet att hans klass jobbade fantastiskt bra med läsning och värmdes inombords åt hans minst sagt finurliga fråga.

Läsningen gör något med oss. Ibland får jag hicka när jag tänker på vilket ansvar det innebär för oss som skriver för barn. Jag ska försöka beskriva hur jag själv tänker:

Varje LasseMaja-bok planerar jag noggrant i min stora svarta bok utan linjer. Jag vet att barn är mycket smartare än de låter, därför lägger jag intrigen på en, för läsarens ålder, mycket hög nivå – men språket i boken får inte lägga krokben för förståelsen. Om jag använder nya eller svåra ord, placerar jag dem i en kontext som gör att man kan klura ut betydelsen. (Prästen byter om i sakristian.) Jag tänker hela tiden på att jag har läsaren med mig. Som att jag promenerar i parken och berättar något för en åttaåring. En deckare ska förstås vara spännande, men framför allt ska den utmana läsarens hjärna. ”Jag tror att det är nattvakten som är skyldig”, tänker läsaren. Sedan måste man läsa vidare för att se om man har tänkt rätt.

Utan någon värdering. Astrid Lindgren är allas vår älskade Astrid. Men för att belysa att vi författare använder olika tekniker: Pippi är ju starkast i världen, Lasse och Maja är varken särskilt starka eller modiga. Därför läser man om Pippi men med Lasse och Maja.

I mitten av 1800-talet sattes varenda unge i skola i Sverige. Möjligen var de styrandes motiv att kunna kontrollera en befolkning som var i rörelse från landsbygd till stad, men oomtvistligt är att ett helt lands intelligens började frigöras. Fattiga och rika – alla lärde sig att läsa. Genidrag eller en lycklig omständighet? Hur som helst. Bra gjort Sverige! Vi fick kylskåp, tändstickor, dynamitgubbar och agafyrar som vi har levt länge och väl på. (Och kanske till och med en tvättmaskin vi kunde krypa in i …)

Jag säger förstås inte att alla ska bli läkare och lärare. Men våra unga måste ha frihet att välja

Jag tycker Sverige är fantastiskt. Det tycker nog många som bor här – kanske till och med de flesta. Tänk att vi bor i ett land där våra unga, oavsett familj eller bakgrund, faktiskt kan bli precis vad de vill – om de bara kan läsa.

Jag säger förstås inte att alla ska bli läkare och lärare. Men våra unga måste ha frihet att välja.

Kanske kommer framtiden att se annorlunda ut, det vet vi inte, men i dag är läsförmågan nyckeln som kan öppna alla dörrar – om du vill.

Nåväl. Gott så. Läsningen kan alltså ses som en sorts huvudnyckel till framtiden och eventuellt en vaccination mot utanförskap. Men hur ser det då ut med läsförmågan i dag? Det nedslående svaret är: 24 procent av Sveriges åk 9:or når inte upp till den nivå som OECD definierar som en basnivå av läsförståelse (Pisa 2022).

Nästan var fjärde elev! Anna Ekströms tårar gör sig påminda.

Läsning är med andra ord inte bara en väg till personlig frihet, utan också en förutsättning för den demokrati vi värnar

Vart fjärde år går vi till valurnan. Det är så det funkar. Alla kan inte få som alla vill i alla frågor, men vi kan välja dem som vi bäst tycker representerar våra åsikter. För att välja rätt måste vi fundera lite mellan valen. Vi läser på och måste förstås också kunna lita på det vi läser.

För ett par hundra år sedan formulerades detta kanske bättre än någonsin:

”Where the press is free, and every man able to read, all is safe”, skrev den amerikanske grundlagsfadern och presidenten Thomas Jefferson.

Läsning är med andra ord inte bara en väg till personlig frihet, utan också en förutsättning för den demokrati vi värnar.

För att öka barns språkliga självkänsla och verka mot segregationen i vårt samhälle har jag startat ett projekt för lågstadiebarn, ”Lasse Majas skrivarskola”.

Att-göra-lista:

– Läs för barn och barnbarn – eller vilken unge som helst som råkar vara i din närhet.

– Läs själv det du gillar utan att tänka bra eller dålig litteratur.

– Var försiktig med rekommendationer av typen: ”Den här boken gillade jag när jag var i din  ålder.” Låt barnet bestämma.

– Det privata näringslivet bör hjälpa till att sponsra läsfrämjande projekt. Läsning är skolans ansvar, men vi måste alla hjälpas åt.

– Om du inte läser själv, gå till biblioteket och fråga en expert (en bibliotekarie) efter bra böcker till dig och ditt barn.

– Kräv bemannade skolbibliotek.

– Fråga på nästa föräldramöte på förskolan eller i skolan hur de jobbar med läsning.

– Slå vakt om pressens frihet – inte minst public service.

– Sätt en bok under armen, läs på bussen eller tunnelbanan och visa att vi är många som läser

Läs också: Erik Jersenius: Olov Svedelid öppnade böckernas värld för mig – men vem får nu barnen att läsa?