Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Konsert

Betyg: 3.Betygskala: 0 till 5.

Massive Attack

Dalhalla, Rättvik

Redan under de första minuterna av konserten, under ”Risingson”, översköljer Bristols triphopscens flaggskepp Massive Attack oss med ett informationsflöde till och med de allra svårast Tiktokberoende förmodligen skulle bli sjösjuka av. På svenska dessutom. ”Välkommen till dödskedjan” slungas mot en över bilder från krigets Iran. Några sekunder senare konstateras att ”algoritmen kommer alltid hitta dig”.

Kvällens kommunikation rör sig sedan mellan de två geopolitiska och just nu ganska allmänmänskliga verkligheterna. Å ena sidan det växande antalet krigshärdar i en polariserad värld. Å andra sidan tekniken vi är beroende av och priset som betalas för vår ständiga tillgång på snabba underhållningskickar. Sen kommer fördjupningen: bakgrunden till de båda, samspelet mellan dem och effekterna längre ned på stegen. Från Trumps djupt människofientliga korruption till cynisk råvaruutarmning i Demokratiska Republiken Kongo i den heliga mobiltelefonins namn.

Och det är nog just som kommunikation man ska benämna det som händer på scen. Helt i enlighet med ett band som på senare år fått fler rubriker för gripanden vid demonstrationer och protestlistor än för musiken.

Det här är tänkt att vara en audiovisuell smocka först och främst. Att det också råkar vara en popkonsert är mer en sekundär sidoeffekt. Gamla hittar som ”Angel” och en lysande ”Hymn of the big wheel”, som studsar mot bergväggarna i det gamla kalkstensbrottet och sedan fortsätter upp mot himlen, fungerar mest som skedar med socker för att den beska medicinen ska gå ned.

Det är svårt att inte ryckas med i gruppens tilltagande och tilltalande engagemang. Även om mängden information, och tempot den presenteras i, är så överväldigande att man behövt en vecka på sig för att smälta allt.

Är det också en fantastisk popkonsert? Ibland. Har man vokalister som evige medarbetaren, och reggaelegendaren, Horace Andy eller Elizabeth Fraser, vars förtrollande stämma förgyller versionen av Tim Buckleys ”Song to the siren”, kommer man självklart uppnå stunder av ren magi. Särskilt i den passande, suggestiva Dalhalla-inramningen med trollsk skog och nakna berg.

Samtidigt: När Massive Attack alternativrock-larmar sig långt bortom den brittiska duggregnssoul och fish & chips-hiphop de slog igenom med kommer jag inte ifrån känslan av att mycket fantastisk popmusik offras när Massive Attack agerar husband till sina budskap. Någonstans på vägen från det klassiska debutalbumet ”Blue lines” från 1991 och ett långtifrån fullsatt Dalhalla 2026 bestämde sig Massive Attack för att gruppen var aktivister mer än artister. Det är förståeligt med tanke på hur världen ser ut just nu, men det är svårt att inte också sakna det band som gjorde låtar som ”Teardrop”.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström

Share.
Exit mobile version