För fem år sedan intervjuades konstnären och författaren Matias Faldbakken i en podd av Kvartals Jörgen Huitfeldt om varför konsten och litteraturen numera sällan utmanar tabun. Huitfeldt ville prata om Lars Vilks och visade bilder av Dan Park, gatukonstnären som dömts till fängelse för hets mot folkgrupp.
Man kunde nästan höra Faldbakken skruva på sig i studiostolen innan han svarade:
”Jag förstår varför du visar mig detta, men jag känner mig ganska långt ifrån dessa konstnärer, jag opererar på ett annat sätt.”
Han var vid denna tid aktuell med romanen ”The Hills” som utspelar sig på en anrik fiktiv Oslorestaurang, där stamgästerna börjar bete sig alltmer oförutsägbart. Romanen lästes av många som en kulturkritisk allegori över ett Europa i sönderfall. Men det var inte därför han fick frågor om Vilks och Park i Kvartalspodden. Det främsta skälet var den romantrilogi, befolkad av nazister, pedofiler, porr-visionärer och allehanda våldsverkare, som gjorde Matias Faldbakken till författare med enfant terrible-aura i början av 2000-talet.
Trilogin heter ”Skandinavisk misantropi” och gavs ut under pseudonymen Abo Rasul. Matias Faldbakken ville undvika att böckerna lästes utifrån namnet; pappa Knut Faldbakken är sedan mitten av 70-talet en centralgestalt på den norska litteraturscenen. Varför han valde just en arabiskklingande pseudonym minns han inte helt.
– Mina första romaner var baserade på en idé om att använda negativitet som en litterär eller konstnärlig drivkraft, säger han i ett videosamtal från sitt hem i Oslo.
Dina romaner har ofta uppfattats som mörka och jag har hört dig säga att ditt default mode är att allt går åt helvete. Varifrån kommer mörkret?
– Man säger mycket konstigt i intervjuer. I dag skulle jag nog uttrycka mig lite mildare: jag är en glad pessimist. Att skriva och göra konst är för mig ett sätt att göra pessimismen produktiv.
Sedan författardebuten 2001 har han blivit en av Norges internationellt mest uppmärksammade bildkonstnärer och gett ut ytterligare fem romaner. Den senaste heter ”Stackare” och har nyligen kommit ut på svenska i översättning av Staffan Söderblom. Matias Faldbakken kallar den, med ett tvetydigt leende, för sitt försök att skriva en kärleksberättelse.
Romanen inleds fabellikt och närmast arkaiskt. I en byggd i en dalgång i det norska inlandet finner en pojke en varelse i skogen. Den stinker, tar sig fram på alla fyra och har ”knäskålar bredare än både smalben och lår”. Pojken, som är fosterbarn och något slags dräng på en gård, tar med sig varelsen – en flicka, visar det sig – hem. På gården sköter han om henne, badar henne, lär henne att äta, att tala och om ömhet. Så övergår den äventyrliga vildbarnsmyten i en romans.
– När mina barn var små läste jag många äventyrsböcker för dem och fastnade då för äventyrsgreppet som snabbt etablerar en överskridande verklighet samtidigt som allt är helt konkret. Visst sker det svårförståeliga saker i mina romaner, men lika mycket handlar de om det handfasta, om jorden och kroppen. Jag är helt enkelt intresserad av den materiella världen och hur den lägger en grund för den andliga världen.
Hur skulle du beskriva flickan och pojken i ”Stackare”?
– Som en sorts nollpunktsmänniskor. Flickan befinner sig först helt på noll, i början av allt, pojken ett litet steg upp. De blir varandras första hjälp.
Så småningom expanderar berättelsen i både tid och rum. Flickan växer i ett rasande tempo. Tiden verkar gå fortare i hennes kropp än i andras. Och snart hamnar de två huvudpersonerna – av skandalösa skäl som inte ska avslöjas här – i huvudstaden i söder. Där blir den av konventioner obefläckade flickan en attraktion i de urbana intellektuella kulturkretsarna. Det förändrar allt mellan dem.
– Jag ville gestalta ett möte med storstaden för någon som aldrig varit i en storstad. Lite som när människor kom till Paris från landsbygden på 1800-talet eller från någon håla till New York på 1900-talet och överväldigades av alla intryck. Men här handlar det om Oslo, det är ingen djupt imponerande stad, men jag tyckte att det var roligt att applicera en sådan blick på denna icke-metropol.
Själv är Matias Faldbakken uppvuxen utanför Hamar, inte så långt från Lillehammer. Därefter studerade han vid konstakademin i Bergen och senare i Frankfurt. Att han alls började skriva var en tillfällighet, säger han. Ett felsteg rent av.
Medan han gjorde bilder och skulpturer på akademin blev idéerna successivt mer verbala än visuella. Ritblocket blev en anteckningsbok med fragmentariska satser och meningar. Han insåg rätt snabbt att det behövdes ett narrativ som band ihop dem för att någon skulle orka läsa.
– När jag började skriva såg jag på det som bildkonst som fick en litterär form. Men jag hade inga ambitioner om att bli författare och det handlade inte om min pappa.
Men har du sökt hans bekräftelse?
– I fråga om litteratur? Nej, över huvud taget inte. Jag skulle säga att jag skrivit trots, inte på grund av, hans författarskap. Nu för tiden kan det visserligen hända att vi pratar om litteratur, men det var aldrig: Se här far, nu har jag skrivit en bok, vad tycker du om den? Snarare tvärtom, jag föredrog att han inte läste mina första, rätt aggressiva, böcker.
Vad ser du som den främsta skillnaden mellan hur konst- och litteraturvärlden fungerar?
– De har olika slags kriser. Litteraturen befinner sig i kris på grund av att människor inte längre läser böcker. Konstvärldens kriser däremot löper ofta parallellt med finansbranschens. Inom vissa konstskikt finns väldigt mycket pengar och stora möjligheter, men allt är beroende av hur en-procentarnas aktier och finanser går.
Nyligen bjöds han och konstnären Ida Ekblad – de är ett par även privat – in till Kunsthaus Zürich för att i en utställning välja ut och interagera med museets samlingar. Men de senaste åren har han överlag rest mindre med konsten och skrivit mer.
Tonen och motiven har förändrats sedan debuten med trilogin. En melankoli, en ömhet och en omsorgstematik har tagit sig i romanerna. Det var inget han strävade efter eller planerade. Inte heller har han någon politisk agenda med litteraturen, även om många läst in en sådan. För Matias Faldbakken handlar skrivandet mer om att lita på den egna uppfinningsförmågan i stunden, än om att fatta beslut och följa en på förhand utstakad dramaturgi eller ideologi.
– Om jag visste precis vart jag skulle när jag satte mig ner för att skriva hade jag bara blivit uttråkad. Samtidigt ser jag att alla mina böcker på något sätt handlar om utanförskap, om element utanför normalen. Möjligen skulle man kunna säga att jag håller på med ett slags gradering från det normala, vardagliga och helt ut till det abnorma.
Vad är du inte intresserad av att skriva om?
– Jag har aldrig varit intresserad av att skriva en väldigt realistisk litteratur som återskapar den skandinaviska vardagen vi är fast i. På sätt får man nog säga att skrivandet för mig är ett slags eskapism.
Faktaruta. Matias Faldbakken
Född 1973. Bosatt i Oslo och verksam som författare och konstnär, utbildad vid Vestlandets Kunstakademi i Bergen och Staatliche Hochschule für Bildende Künste i Frankfurt. Under pseudonymen Abo Rasul debuterade han 2001 med romanen ”The Cocka Hola Company” som var första delen i trilogin ”Skandinavisk misantropi”. Han har därefter gett ut ytterligare fem romaner. 2021 nominerades han till Nordiska rådets litteraturpris för sin bok ”Vi är fem”. Nu är han aktuell på svenska med romanen ”Stackare” som översatts av Staffan Söderblom (Albert Bonniers förlag).
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och mer om böcker, till exempel:
Så blev potatislandet Norge världsbäst på litteratur
