Kenzas Sommarprat är inget att hålla i sommarhatten för, här blåser inga oväntade dramaturgiska kastvindar. Tvärtom följer hon ett gediget Ursommar-format. Först en spännande krok, den som ska locka lyssnaren att lyssna vidare, om ett polisbesök mitt i natten som resulterar i två timmars sömn och ett långt blogginlägg. Kroken följs av en från dået till nuet-kronologisk berättelse, med avstamp i föräldrarnas sommarförälskelse. Mamman en blond svenska, pappan en vacker marockan. Kärleken tar dem till bådas respektive hemländer, men ganska snart krackelerar romantiken. Pappan slarvar runt på Stureplan, han dricker, är otrogen och oberäknelig, och insikten för Kenza är hård: ”Han har ingen plats för oss i sitt liv.” Mamman är både kär och medberoende, en förödande kombo, och hon öppnar dörren varje gång han knackar på.
För en ungdom med struliga hemförhållanden blir revolten markant. Kenzas tonårsmetamorfos svänger åt extremer; än den alternativa period i sexan då hon blev punkare, skaffade tuppkam, nitar och boffade bensin – ”jag älskade hur pappa hatade det” – än ”råfjortis”, där tuppkammen byts mot fjärilspiercing i naveln och den modefokuserade bloggen uppstår. Här uppstår också mitt intresse. Men tyvärr går Kenza inte närmare in på vare sig sin personliga utveckling eller sitt företagande.
Penseldragen är stora när hon målar upp hur hon 15 år gammal startar sin blogg, den som under en period är Sveriges största. Bloggen blir också vägen mot trygghet, bort från pappans svek och strul. Följarskaran växer snabbt, annonsintäkterna likaså. Strax efter studenten köper Kenza en egen lägenhet, träffar mannen i sitt liv och får en tillvaro som liknar en prinsessas när hon beskriver den, med bröllop ”på slottet”, diamantring och ”blomsterflickor”.
Även om hon skrattar åt vissa minnen är de få lustiga inslagen förnumstiga, det vackra och fina prytt av de floskler som är så vanligt förekommande i det amerikaniserade influeraruniversumet. Det är i allvaret Kenza gör sig bäst.
Hon har tidigare berättat om pappans alkoholism, men här går hon rakt mot den smärta och det tröstlösa hopp sjukdomen åsamkat henne. Synd bara att varje känsla följs upp av en låt som så uppenbart understryker känslan ifråga. Pratar om hon sin ilska spelas Linkin Parks ”Crawling”, är det svek sjunger Christina Aguilera sin ”Hurt”.
Hon borde lita till att hennes egen berättelse förmedlar känsla nog.
Läs fler kommentarer till årets Sommar i P1-program:
Jacob Lundström: Ayan Ahmed gjorde ”Snabba cash” – när blir hon Sveriges statsminister?
Matilda Källén: Josefine Jinder är störig och psykotiskt nykär – men ibland hugger det till på riktigt
Niklas Wahllöf: Kristian Matsson vill tacka musiken – och Dalarna
