Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När musikbranschorganisationen Ifpi häromveckan släppte sin rapport över fjolårets svenska musikförsäljning kunde den uppmärksamme lägga märke till att två album på topplistan släpptes långt före det att 10-tal slog över i 20-tal.
Det handlar om två skivor av Veronica Maggio: ”Satan i gatan” från 2011 och ”Handen i fickan fast jag bryr mig” från 2013.
Samma sak på topplistan året innan dess. Och året innan dess. Som en rest från en tid som i dag framstår som svunnen fortsätter den svenska artistens karriärtoppar att strömmas och konsumeras, år efter år, utan någon ände i sikte.
På listan över de mest spelade låtarna på svenska på Spotify – någonsin – finns två Maggio-hittar i toppskiktet: ”Jag kommer” (plats 3) och ”Välkommen in” (plats 6). Zoomar vi ut till topp 100 hittar vi inte mindre än 14 Maggio-låtar, fler än någon annan artist. Håkan Hellström kan stoltsera med fem, varav en är en duett med just Maggio. Ted Gärdestad har inte en chans.
Vi backar till en lagom varm augustidag vid Kalmarsund, sommaren 2025. Över en samling vita bänkrader strömmar ljudet av kluckande vågor, men också: en akustisk version av Maggios ”Hädanefter”.
”Jag ska sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla”, sjunger brudparets vän medan ögon tåras.
På festen efter middagen: ”Jag kommer”. I bilen dagen efter, lätt illamående: ”Svart sommar”.
Plötsligt är Veronica Maggio inte bara på våra topplistor och stora arenor. Hon har tagit sig hela vägen till våra livsavgörande högtider.
Argumenten för att hon är Sveriges största artist fortsätter att hopas. Men hur hamnade vi här?
Efter att Veronica Maggio, då en 25-åring från Uppsala, släppte sin debutskiva ”Vatten och bröd” år 2006 gick allting ganska fort. Hon vann en Grammis för bästa nykomling och återkom snart med det hyllade andra albumet ”Och vinnaren är”. Det var således ingen grön indieartist som släppte ”Satan i gatan” år 2011. Ändå blev det skivan som ändrade allt.
Jag pluggade i Uppsala då, var 21, ägnade mig åt något slags performativt kånkande av böcker över kullerstenarna mellan studentrummet och Ekonomikum, tillbringade nätterna på nationer. Albumet blev till ett studentlivets konstanta soundtrack: hittarna på dansgolven, ”Mitt hjärta blöder” i hörlurarna på vägen hem, ”Snälla bli min” när jag blev dumpad i Engelska parken.
Lagom till att jag flyttade till Stockholm kom tredje skivan ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, där just huvudstaden spelar en stor roll: ”Sergels torg”, ”Trädgården en fredag”. Jag hade aldrig beskrivit henne som min favoritartist – redan då såg jag henne som för mainstream, för generisk, för känd för att klaga på att inte släppas in på Trädgården – men hon bäddades in i mitt vuxenblivande på samma sätt som hon bäddades in i svensk musikhistoria. Det gick inte över en natt, men en dag bara var det så.
Någonstans runt ”Den första är alltid gratis” (2016) hade mitt intresse falnat, och jag var inte ensam, men liksom hennes tidiga skivor har även den plockats upp av en ny generation.
Vi kan snacka i cirklar om generation Z:s fascination för 10-talet, men att Maggio fortsätter att spelas och spela roll kan förklaras med mer än så. Inget är ju en slump, varken siffrorna eller den hord av kvinnliga popartister med låtar på svenska som följt i hennes spår och i majoriteten av fallen mest blivit bleka kopior. Få artister har gjort ett lika stort avtryck på svensk musik. Det är något med hennes tilltal. Poppen är lättuggad, inte sällan faktiskt generisk, men tilltalet är så direkt, i både musiken och texterna. Jag tänker på det när jag ser henne skådespela i den romantiska komedin ”7 steg” (2025), att både hon och filmen är som låtarna: inte det bästa man sett, men som ett öppet fönster mot en värld där man gärna hänger ett tag.
Häromveckan kom inte bara Ifpi:s siffror, utan också andra delen av Maggios åttonde album ”Sciura”. Det låter väldigt ”Maggio” men lockar med sin alternativrockiga flört och har inte alls gått obemärkt förbi. Ändå är det väl ingen som tror att det kommer att kanoniseras på samma sätt som skivorna från karriärens första hälft. ”De klassiska albumen är avklarade för länge sedan”, som DN:s Sara Martinsson skrev i sin recension av första delen.
Det är en märklig position för en artist att befinna sig i, även om en sommar av bröllop stundar och de där arenorna kommer att fyllas för evigt.
”Framtiden är fri”, sjunger Maggio på P3 Guld-nominerade ”Backspegeln” från i höstas. ”I backspegeln så ser jag ingenting.”
Veronica Maggios backspegel är imponerande, men 20 år efter debuten är jag nyfiken på vad som skulle hända om hon tog sig själv på orden.
Läs mer om musik och andra texter av Matilda Källén
