Tidigare i sommar lanserade Way out west en ny satsning/pr-kampanj: under festivalen spelas livemusiken upp för ägg och spermier på en ivf-klinik i Stockholm.
Festivalen vill ”sätta nya fans till världen”, enligt en kommentar om projektet, vilket bygger på en spansk studie som visat att musik och vibrationer ökar chanserna för lyckad provrörsbefruktning med fem procent.
47 mil därifrån, på det faktiska festivalområdet i Göteborg, är stämningen en annan, men fortfarande ganska klinisk.
När entrén öppnar på torsdagen är både området och besökarna hela och rena, köerna raka, väsksäkerheten nitisk. Först ut är Sarah Klangs behagligt vemodiga americanapop, och när Thurston Moore sätter punkt för dag 1 genom att ge Pustervik en käftsmäll av ljud står det återigen klart varför det här är Sveriges mesta festival.
För så är det ju, fortfarande. 17 år efter premiären fortsätter Wow att vara en omistlig maktfaktor i svensk musikbransch; en lyckad konstant medan festivaldöden dragit över landet; en på samma gång imponerande och smådeppig uppvisning i vad som krävs för att hålla en festival av internationell klass vid liv (driv, bra smak och hållbarhetstänk, men också samarbeten med ATG, Audi och Axe). Trots ett par turbulenta år med pandemi och svajig privatekonomi slog man publikrekord – 55 000 besökare – så sent som förra sommaren, och det ser ut att upprepas i år.
Frågan är hur länge det håller i sig. Årets line-up visar på intakt fingertoppskänsla, särskilt vad gäller de mer nischade bokningarna – guldkorn första dagen: Tkay Maidza, Yaya Bey, Rotem Geffen – men bland headliners som Pulp, PJ Harvey och Fred Again saknas en riktigt aktuell popstjärna, en snackis med wow-faktor.
Det finns skäl att misstänka att besökarna återvänder år efter år, inte bara för att festivalen är ett lyckat koncept, men för att den blivit en trygg punkt där mycket känns igen
I stället har man bokat anmärkningsvärt många artister som också var bokade för tio år sedan, 2014. Hit hör Annika Norlin, Markus Krunegård, Slowdive, Oskar Linnros och Outkast – i år representerade av André 3000:s flöjt. Det finns skäl att misstänka att besökarna återvänder år efter år, inte bara för att festivalen är ett lyckat koncept, men för att den blivit en trygg punkt där mycket känns igen.
I ekonomiskt osäkra tider är det förstås bekvämt att luta sig mot prövade kort, internationella bokningar är dyra och festivalen vill, säger arrangören i en intervju med Sveriges Radio, hellre ”presentera spännande konst” än kämpa för jättenamn. Det är svårt att argumentera emot, men jag vill bestämt hävda att det hade varit spännande konst att spara in på några återvändare och låta Charli XCX ge både festivalen och bratsommaren ett ordentligt avslut.
Ska Way out west försvara sin ställning även när nya generationer trillar över 20-strecket behöver man snart göra mer än att blasta Pulp över könsceller.
Läs mer om årets upplaga av Way out west.
