Det är inte bara studiemoralen som är tvivelaktig på våra högskolor, som jag skrev om i en artikel i DN Kultur den 2 september. Även lärarnas arbetsmoral varierar. Och den som lägger ribban lågt får också många fördelar. Man slipper klagomål från studenter och otacksamma, tidskrävande om-examinationer. Även för institutionerna finns vinster att hämta. Låg ribba innebär hög genomströmning, vilket är bra för produktionsmål och för ekonomin – högskolorna får nämligen betalt för godkända betyg.
Studenter har ofta kortsiktiga önskemål om att slippa stress. Många vill ha möjlighet att jobba vid sidan om, men alla vill få höga betyg, allra minst godkänt. I den rättighetspräglade samtiden florerar en uppfattning att man har rätt att bli godkänd – också utan alltför stora ansträngningar och utan ett ha uppvisat djupare förståelse för ämnet. Med hjälp av långa rättighetslistor samt en anmälningskultur som kan tas i bruk för att tämja institutioner och lärare kan studenter undgå krångel och krav.
Man undviker att krångla till det, men hänvisar gärna till kvalitetssäkring
Med ojämna mellanrum uppstår mediedebatter om slappa och kravlösa utbildningar, men de leder sällan särskilt långt. Politiker och universitetsledningar verkar i stor skala enligt en låt gå-princip. Målet är att så många som möjligt ska bli så nöjda som möjligt. Man undviker att krångla till det, men hänvisar gärna till kvalitetssäkring. Ofta hamnar fokus på omfattande kursplaner, tilltro till kursvärderingar och obligatoriska pedagogiska kurser för lärarna. Dessa borgar för ”kvalitet”, men har inte nödvändigtvis någon positiv effekt. God och givande utbildning kännetecknas tvärtom ofta av ett avvikande från den formalism och rigiditet som kvalitetssäkringarna står för.
Studenters kursvärderingar är generellt sett orelaterade till deras lärande. Många lärare är i sin tur frustrerade och tycker att det administrativa kvalitetssäkringsarbetet tar fokus från ett verkligt förbättringsarbete. Formulär och enkäter fylls i snabbt, för att det ska se bra ut. Det gör Universitetskanslerämbetet och andra som förväntas borga för ”kvalitet” nöjda, men får nog betraktas som bluffnummer.
På flera håll är kraven så låga att studenterna bara ägnar halvtid åt heltidsstudier
Resurser då? Visst behövs mer resurser, kan man tycka. Mer undervisningstid efterfrågas. Stora resurser försvinner från undervisningen för att lärare vill forska, kompetensutveckla sig med mera. En del av detta är motiverat, men det förekommer också mycket dålig forskning och lärarna uppmuntras inte till den bredd som undervisningen kräver. Forskningsbaserad utbildning låter bra, men oftast räcker inte den egna forskningen till mer än en kort föreläsning.
Faktum är att de resurser som finns används dåligt. Den viktigaste resursen är studenternas tid, men på flera håll är kraven så låga att studenterna bara ägnar halvtid åt heltidsstudier. Många går inte på de icke-obligatoriska föreläsningar, även om dessa bedöms positivt.
Givetvis finns stor variation inom det vildvuxna högskoleområdet – jag pekar på genomsnittliga eller typiska mönster. ”So what?”, tänker någon. Så länge några viktiga utbildningar, läkar- och civilingenjörsutbildningen till exempel, håller måttet, spelar det väl mindre roll hur till exempel utbildningar inom samhällsvetenskap och humaniora fungerar?
Så kan man se det, men det vore olyckligt. Inställningen leder i förlängningen till ett ytligt och svagt fungerande samhälle, där skolor, socialtjänst, byråkrati, sjukvård och företag brister i effektivitet.
Färre antal studieplatser på många områden vore värdefullt, och studenter får gärna stimuleras att söka till yrkesprogram som polis, tekniker och hantverkare
Vad göra? Det är fint med massutbildning men ribban borde höjas betydligt. Skippa kvalitetsbyråkrati och fokusera på intellektuell kvalificering och förmåga i stället. Detta kan prövas genom att kunskaper och färdigheter testas hos ett urval av studenter före och efter genomgånget program. Eller så kan slumpmässiga examensarbeten bedömas anonymt. Programexamination med externa bedömare är bättre än att låta lärare och institutioner bedöma sina egna studenter och därmed sina egna prestationer. Svaga program och (delar av) universiteten och högskolorna med ingen eller svag förbättring över tid borde varnas och, om förbättring ej sker, möjligen läggas ned.
Färre antal studieplatser på många områden vore värdefullt, och studenter får gärna stimuleras att söka till yrkesprogram som polis, tekniker och hantverkare.
Detta är tyvärr fjärran tankar för de många politiker och universitetsledningar som inte tar verksamhetens syfte och samhällsbidrag på allvar. Det den nuvarande regeringen försöker göra på högskolans område rör märkligt nog perifera saker som fristående kurser och universitetsstyrelsers sammansättning. En verklig insats vore att lyfta högre utbildning genom en förändring från låt gå och byråkratifokus till en inriktning som gör studenter kompetenta inom sitt område. Alla utbildningar och kurser där det inte sker bör åtgärdas.
Läs mer:
Mats Alvesson: Högskolan är på dekis – därför sätter studier så få spår i studenterna
