– Det var en jävla massa blod! säger Mats Ek och pekar mot vänster ögonbryn.
Natten innan vi ses har han råkat gå in i en dörr, vilket orsakat ett rejält hack. Hans son Ruben, som är läkare, har hjälpt till att plåstra om honom och nu sitter en bit kirurgtejp ovanför ögat och påminner om det nattliga missödet. Även näsryggen har fått sig en kyss. Mats Ek verkar vid gott mod. Enda oron gäller fotograferingen.
– Duger det ändå? För mig är det inga problem, men hur mycket tål läsarna?
Det går så klart bra. Kan jag tolka det som tecken på att du har ett avslappnat förhållande till ditt utseende?
– Haha, NEJ för sjutton! skrattar han, slänger bak med huvudet och ser uppriktigt överraskad ut över frågan.
– Jag är alldeles för påpassad av mig själv. Jag jobbar med det dagligen, att inte låta triggerögat ta över.
Hur låter det i ditt huvud när det ändå händer?
– Så enkelt som: hur ser jag ut i dag? Hur är jag klädd? Men det handlar också om hur jag ser på andra. Det är en värdering, registrering, analys. En avskanning som pågår hela tiden. Det är ju förskräckligt… Och det blir inte bättre med åren. Jag är intresserad av hur människor uttrycker sig. Hur de tänker med kroppen.
Kan dans vara ett sätt att bli vän med sin kropp?
– Utseendefixeringen kommer man inte undan, i alla fall inte vid balett. Spegeljäveln, den hänger ju där längs den största väggen. Nu har det blivit vanligare att rigga en gardin som du kan dra för. Det är bra. Men det sprider sig en viss förvirring när spegeln är täckt, vem är jag när jag inte blir sedd?
Mats Ek är, vid sidan av sin mamma Birgit Cullberg, Sveriges största koreograf genom tiderna och rör sig fritt mellan modern dans och klassisk balett. Han kan beskrivas som dansvärldens motsvarighet till filmens Ingmar Bergman, med en bakgrund inom teater och regi. Tolkningarna av ”Svansjön”, ”Romeo och Julia” och ”Giselle” är några av hans mest uppmärksammade verk. Han tillför ofta ett psykologiskt djup till karaktärerna och väver in teateruttryck i rörelserna för att lyfta fram kärnan i berättelsen. Nämner man Mats Eks namn i danskretsar utomlands möts man ofta av igenkännande leenden. Hans föreställningar har satts upp i bland annat Paris, Havanna och Haag.
Vi träffas på Kungliga Operan i Stockholm, i den typen av rum vars dörrar passeras av många men öppnas endast för få. På väggen hänger originalmålningar av Carl Larsson, och inredningen består av soffkuddar med snirkligt Josef Frank-mönster och ett antal andra utvalda Svenskt Tenn-prylar. Varje gång vi lämnar stället måste vi noggrant låsa efter oss. Det här är det näst finaste rummet på Operan, bara kungliga logen toppar.
– Jag har hatat det här huset sedan tidig barndom. Det är på grund av min mor, berättar Mats Ek.
Birgit Cullberg (1908–1999) var på sin tid en av Sveriges främsta dansare och koreografer, känd för sin djärva och nydanande stil och ofta framlyft som kvinnan som introducerade modern dans i Sverige. Hon grundade Cullbergbaletten 1967, och danskompaniet är än i dag internationellt välkänt. Birgit Cullberg arbetade också för Operan under många år, men Mats Ek beskriver, med en antydan till frustration i rösten, att hon trots hårt slit aldrig fick en fast anställning:
– Hon var ensamstående mor med tre barn och försökte få en någorlunda trygg situation – men förvägrades kontrakt. Förnedringen hon utsattes för, den förhärskande högborgerliga stämningen … allt det där byggde upp min aversion mot huset.
Mats Ek beskriver Operan som ”en barnvakt”, eftersom han och hans två syskon ofta fick hänga i kulisserna medan mamman repeterade eller hade föreställningar.
– Hon blev alltid väl bemött av solisterna i kompaniet men hade svårare med de andra dansarna i kåren. De manliga medlemmarna kunde signalera förakt, fnissa och kasta blickar. Det var läbbigt – och vi barn såg vad som pågick, helt oförblommerat.
I skiftet mellan 70- och 80-tal skapade Operan och Cullbergbaletten, med Birgit Cullberg i spetsen, föreställningen ”Rapport” tillsammans. Anneli Alhanko var prima ballerina och projektet blev en succé.
– Det samarbetet blev en brytpunkt för min del. Det blev lättare att vara generös mot det jag såg här, när jag inte var förprogrammerad att förkasta allt. Sedan dess har jag blivit inbjuden hit som koreograf ett antal gånger och vart efter skapat ett helt annat förhållande till huset: dansarna, repetitörerna, teknikerna, det luggslitna guldet. Det är kärlek, närapå.
Under våren satte Mats Ek upp ”En kopp kaffe” på Operan. Baletten kretsar kring ett äldre par som bär varandra genom livet. Med enkel rekvisita som en kaffevagn och några kastruller slungas man rakt in i vardagen, det igenkännbara och allmänmänskliga. Paret gestaltas av Ana Laguna, Mats Eks hustru sedan 40 år tillbaka och en av landets mest erfarna dansare, och franska gästsolisten Yvan Auzely som varit med i nästan alla hans uppsättningar.
Kvinnan har ju i baletthistorien blivit satt på piedestal eller i huvudsak förvandlad till ett djur, en död som sover i hundra år, ett spöke
Det sägs att ”En kopp kaffe” är Mats Eks sista verk.
– Jag sökte en möjlighet att kunna arbeta med Ana och Yvan igen, innan det är för sent. De har betytt mer än några andra dansare för mig. Deras arbetssätt och konstnärskap är unika, det är så få som ger på det sättet som de gör. Jag ville vara med om det en gång till, säger Mats Ek och utvecklar:
– Jag är gammal och de är gamla. De är betydligt yngre än jag, men de ska ju stå på scen. Visserligen är begränsningarna uppfinningens moder och less is more, som man brukar säga. Men det finns ju en punkt där less is less, även om de inte nått dit ännu.
Var ”En kopp kaffe” ditt sista nyskrivna verk? Går du i pension nu?
– Ehm, det är inget jag talar om… säger han och skruvar lite på sig.
– Jag säljer ju baletter hela tiden. Jag är en köpman i dans – det kan du skriva! Det är i stort sett så jag försörjer mig. Så jag kommer fortsätta med dans, ja. Om jag sedan gör ytterligare några helt nya verk…
Mats Ek blir tyst.
”En kopp kaffe” kan också ses som ett destillat av två teman som ofta återkommit i Mats Eks verk: humor och starka kvinnor. I föreställningen ter sig ett kvinnokollektiv på ett 20-tal dansare som en enad front när de tar hand om en vilsen, naken man och bokstavligen knuffar honom i rätt riktning.
– Jag skulle vilja påstå att mänsklighetens krona stavas kvinna, men det är inte därför jag har haft kvinnliga protagonister, utan för att jag ser möjligheter i att ha kvinnor som huvudroller: den kvinnliga positionen, kvinnans kropp, hennes blick. Att jag själv inte är kvinna innebär ett avstånd som kan bidra till att skärpa blicken.
Mats Ek var tidig med att lyfta fram kvinnor i sina verk, och när han för balettscenen 2013 tolkade en världens främsta klassiker, ”Romeo och Julia” vände han på titeln så att den i stället löd ”Julia och Romeo”. Koreografin föddes också till viss del ur hans tankar om mäns våld mot kvinnor.
– Kvinnan har ju i baletthistorien blivit satt på piedestal eller i huvudsak förvandlad till ett djur, en död som sover i hundra år, ett spöke. Eller så flyter hon hjälplöst omkring med snörade fötter. Benen skrevas, ryggen bänds, hela hon exponeras som trofé, oskadliggjord som smycke eller våt dröm. Det där har legat och grott i mig. Jag ville ge en motbild.
När jag ser ”En kopp kaffe” slås jag av hur mycket det skrattas i salongen. På olika ställen och med olika styrka, men det är tydligt att publiken finner humorn i såväl de vardagliga som de absurda inslagen i koreografin.
– Humor är en allvarlig sak. Och allvar är det enda roliga. Jag har aldrig haft en målsättning att vara rolig, men jag har bejakat de idéer jag får för att beskriva en specifik situation. De kan verka roliga, förvånande, konstiga, fula eller drastiska, säger Mats Ek och fortsätter:
– Jag försöker komma åt det mest relevanta uttrycket som springer fram i min kropp när jag lever mig in i en situation. Sedan justeras det naturligtvis hit och dit, men komiken som du ser, det är därifrån den kommer. För min del kan komiskt inte åtskiljas från tragiskt.
Speglar det ditt sätt att se på livet?
– Ja, det skulle jag säga. Jag har ingen religion eller filosofi. Jag har en politisk åskådning, men inget existentiellt förhållningssätt som jag lever efter. Det här enkla, basala, och kanske barnsliga sättet att beskriva gott och ont, det räcker för mig.
Mats Ek är starkt förknippad med sin mamma, inte minst för att han blev rekryterad till Cullbergbaletten och drev den tillsammans med henne ett par år. ”Ren nepotism” brukar han skämta i intervjuer. Men det finns ytterligare en person som han återkommer till lika ofta: Pappan, tillika skådespelaren Anders Ek. Föräldrarna separerade när barnen var små, och hemmet bytte bokstavligen skepnad:
– Birgit var ju uppfödd som överklassflicka med fyra hemhjälpar. Hon var snäll, omtänksam och kärleksfull. Men hon kunde inte städa, laga mat eller lappa, sy knappar eller laga byxor. Birgit var renlig med sig själv men hade svårt att hålla rent omkring sig. Hon jobbade utomlands och var borta mycket, och hemmet slets ned. Det var i ständig upplösning, minns Mats Ek.
Familjen bodde vid DN-skrapan på Kungsholmen Stockholm, i ett kollektivhus uppfört av den kända byggmästaren Olle Engkvist som inspirerades av Gunnar och Alva Myrdals ideal om folkhemmet. I byggnaden samsades 200 familjer, en förskola och en läkarmottagning. Han beskriver det som ett ”minisamhälle” med många barn och ensamstående föräldrar. På bottenplan fanns en restaurang där de boende kunde hämta mat.
– Det blev räddningen, och vi delade situationen med många andra, säger Mats Ek.
Vid tiden hade han börjat bryta mot lagen, små pojkstreck som hade övergått till värre brott. Han stal en bil och tillsammans med en kompis gjorde han inbrott på ett konditori och tjuvade lådor med godisar. Vid ett tillfälle greps de av polis på natten. När pappan kom för att hämta honom på polisstationen fick han en stor, varm kram.
– Poliserna stirrade på detta omoraliska sätt att möta brottslingen. Anders hade ett okonventionellt sätt att ta sig an barnuppfostran. Han kunde vara skrämmande och hård, men vid vissa tillfällen öppna sig totalt.
Efter tio år, när Mats Ek var elva, tolv år, bestämde sig pappan för att flytta tillbaka till familjen, även om han och Birgit Cullberg inte skulle leva som ett kärlekspar. Försörjningen stod hon för – medan Anders Ek tog hand om barnen och hemmet.
– Han var en sorts hemmafru.
Anders Ek renoverade och målade om lägenheten, hängde upp gardiner och köpte Carl Malmsten-möbler. Pappans återkomst till familjen blev en vändning.
– Det var inte bara det praktiska som intensifierades, utan också det sociala och mentala utbytet av honom. Och med honom följde också gemensamma somrar på campingtur, framför allt i södra Europa, många år i rad. Birgit damp ner vid tältet då och då, med väskan full av dollar.
Hur tolkade ni det som barn?
– Som en självklarhet. Det är klart vi pratade om det också, skojade och grälade, men för Birgit och Anders fungerade den här konstruktionen och det här familjeupplägget, även om allt var på hans villkor.
Som skådespelare på bland annat Dramaten behövde Anders Ek öva på sina manus hemma, och Mats Ek fick ofta läsa motskådespelarnas repliker. Meningarna kunde flyga mellan kök och vardagsrum, de behövde inte alltid sitta i samma rum. Läsningarna ledde till att far och son ofta hamnade i samtal om livet i stort, utbytte reflektioner och erfarenheter.
– Anders var inte rädd att berätta som det var. Han kunde vädra sin ångest och känslorna för den komplexa familjesituationen i sitt skådespelande. Birgit var en god människa, men ofta inne i sina tankar och lite drömsk. Anders hade en helt annan blick som ständigt övervägde, bedömde och använde det han såg och läste i sitt arbete. Jag sögs in i den virveln.
Du har själv tre barn. Vad har du tagit med dig av detta i ditt eget föräldraskap?
– Jag tycker jag har tagit med mig mycket, både bra och dåligt. Jag vet att barndomen är en tillblivelse och en ömtålig sådan, och det är min uppgift att försöka använda den till barnens fördel, inte till min egen.
Jag tog ut mig fullständigt. Jag kände mig som utskiten äppelmos och hade inte kraft kvar till något annat
Professionella dansare börjar ofta träna tidigt, redan innan de har börjat skolan. Även Mats Ek introducerades till danslektioner redan som barn och som 17-åring genomförde han ambitiösa uppträdanden i Stockholms parker tillsammans med sin bror Niklas. Men hård träning och en tonårskropp är inte alltid en lyckad kombination:
– Jag tog ut mig fullständigt. Jag kände mig som utskiten äppelmos och hade inte kraft kvar till något annat. Så jag hoppade av. Jag hade precis börjat växa och kommit sent in i målbrottet.
Dansen lämnades åt sidan, och det var först när Mats Ek var kring 27 som lusten väcktes till liv igen. Då regisserade han en föreställning på Norrköpings stadsteater, och delade lokal med en grupp som satte upp musikalen ”West side story”. Varje morgon hade dansgruppen träning, och Mats Ek anslöt:
– Det blev en revelation. En hemmahörighet, en igenkänning, en lycka helt enkelt att få kliva in i det sammanhanget. Det fångade mig totalt. Och jag tänkte: pallar jag att parallellt träna ett år och försöka bli dansare?
Det gjorde han – och danskarriären föddes på nytt. Inte långt senare fick han rollen som pappan i ”Romeo och Julia” och började jobba med sin mamma i det som kom att bli landets mest kända danskompani.
Mats Ek förser sig av fruktfatet som står framdukat åt oss. När vi ses är det en vecka kvar tills han ska fylla 80.
– Det är lite speciellt, måste jag säga. Det har inte hänt förr. 80 år är ändå en lång tid och en slags ren siffra. Den skulle kunna vara ett slut, absolut. Och då både som avslut på livet eller som avslut på en 50-årig arbetsinsats.
Dansare, idrottare och fotomodeller får ofta frågan: Hur är det att åldras i ditt yrke?
– Ja, de har ju korta karriärer. Men jag fick vara med och dansa i 25 år i alla fall. Men som koreograf kan du åldras längre, förutsatt att du håller kroppen ung. Men till en viss del knoppen också, skulle jag säga. Det har ju blivit vanligare i dag att koreografer bygger sina verk hämtat på vad dansarna improviserar fram, och inte använder sina egna kroppar. Jag kan inte jobba så. Jag behöver fortfarande använda min egen kropp. Det är jobbigt och tidskrävande, men jag har inget annat sätt.
Vad innebär det rent konkret?
– Jag är ensam i studion minst ett par timmar innan jag träffar dansarna. Med uppdraget, med idévärlden, med musiken. Jag försöker få ur mig något slags fysiskt språk, någon form av artikulation som jag sedan föreslår för dansarna. Har jag ett förslag, kan jag sedan improvisera.
Det låter krävande. Hur tränar du?
– Jag tränar två dagar av tre.
Vad gör du då?
– Det är hemligt.
Nämen nu trodde jag vi skulle få receptet på hur man håller sig evigt ung?
– Haha, men det är inget märkvärdigt. En halvtimmes kombination av övningar som jag klarar av och som är viktiga för mitt arbete.
Nästa gång vi har kontakt är Mats Ek i Paris, och vi hörs över mejl. Han ska avsluta sin balett ”Appartement” som spelats på Operahuset – och få en stor överraskningsfest med massor av inbjudna gäster. Men det sista vet han inte än. Vad han däremot vet är att han tillsammans med sin fru ska träffa president Macron i Élyssépalatset under eftermiddagen. Där ska den världsberömde koreografen, på sin födelsedag, ta emot Hederslegionen. Det är Frankrikes förnämaste statsorden, instiftat av Napoleon 1802. Macron ska hålla ett tal till hans ära och fästa medaljen på hans bröst. Några av de tidigare mottagarna av Hederslegionen är Tom Cruise, Robert Redford och Clint Eastwood.
– Det är fullständigt oväntat och känns som en skänk från ovan, menad för någon annan. Men klart jag blir glad och kommer göra mitt bästa för att äran och fosterlandet – legionens motto, inte ska förlora i betydelse, skriver han.
Hur mår ögonbrynet?
– Såret läker fint. Huvudet är kvar!
Läs mer:
Recension: Mats Eks ”En kopp kaffe” på Kungliga operan
Hit flyttar Operan 2027
