”Seine-sational”, ordvitsade OS-basen Thomas Bach om Parisspelen i sitt avslutningstal.
Några som nog kunde hålla sig för skratt var triatleter och öppet vatten-simmare – oavsett om de följde ceremonin på Stade de France eller via tv:n på något sjukhus.
Inte heller flodsimning i Vansbro behöver vara van-sinnigt kul. Det kan jag intyga.
Vi hoppar tillbaka till sommaren 1993, en kall julimånad. Jag har avverkat Vasaloppet och Vansbrosimningen på min första – och enda – Klassiker och fått slita en del.
Men nu: simning. En baggis för en före detta (högst medelmåttig) tävlingssimmare, dock van vid tempererat vatten i landets minsta tävlingsbassäng vid Umeälven i Lycksele.
Själva älven simmade vi dock aldrig i. Men det kanske vi borde ha gjort, insåg jag när jag gick ner till den högst provisoriska startplatsen. Vansbrosimmet var detta år kortat på grund av den låga vattentemperaturen: 14,5 grader.
Som närsynt hade jag denna dag försett mig med kontaktlinser och kunde därmed se hur alla andra antingen väntade iförda dåtidens våtdräkter eller ivrigt smörjde in sig i fårfett. En generös medtävlande bjöd ur en burk. Jag tackade artigt ja och klev sedan ut i vattnet.
Detta år hade arrangörerna på grund av tidigare års tjuvstarter infört en regel om att startskottet kom utan förvarning. Det kom nu.
– Pang!
Jag vände mig om och såg hur svenska eliten några meter bakom mig dök i. Med en simmarreflex rengjorde jag simglasögonen med tummarna … täckta av fårfett.
Jag tog på mig mina flaskbottnar, dök i och kände hur alla organ i kroppen hoppade inåt av köldchocken. Därefter blir jag översimmad av eliten och trycks några meter under vattenytan.
Väl på ytan igen var jag tvungen att ideligen stanna upp och ta av mig simglasögonen för att se vartåt färden barkade. Efter ett tag när jag äntligen fått upp farten slår någon mig i huvudet med en åra.
– Du, du är på väg åt fel håll!
Funktionären i roddbåten upplyste mig om att det är till höger och inte vänster som man ska ta när Vanån möter Västerdalälven.
När jag till slut kom i mål, utan mycket känsel i händer och fötter, upplyste en dam som passerat mållinjen före mig om att den officiella temperaturen nog tagits ”i en vattenpöl” vid Vanån för att loppet inte skulle ställas in.
– Här i Västerdalälven är det knappast mer än 13.
Tilläggas kan att bastun var trasig.
Missa inte skildringen av när ovanstående skribent gjorde om loppet 2002.
Och här är förklaringen till J:et: Om våndan av att ha mer än en namne
