En kall västlig vind blåser när vi kliver av planet i Tallinn. Som barn av kalla kriget har jag länge haft dåligt samvete för att jag inte besökt detta grannland. Men nu är jag äntligen här.
Ett litet, stolt före detta östblocksland tar emot i höstrusket. Gamla sovjetiska hyreshus skymtar när vi åker fel med lokalbussen och hamnar i en förort. Men mest slående är allt nytt i Estlands huvudstad sedan självständigheten 1991 – och den starka kopplingen till Ukraina.
På Frihetstorget blir det nästan övertydligt med en jättelik ukrainsk flagga intill den estniska.
Detta är några dagar före presidentvalet i USA. Ska en isande kall västvind möjligen ses som ett ont varsel?
När blåsten är som värst ger vi oss iväg till körarenan med plats för 15 000 sångare och uppemot 100 000 åskådare. Det var här som den sjungande revolutionen startade 1988.
Jag sätter mig intill statyn av kompositören och körledaren Gustav Ernesaks och minns min egen häpnad när Berlinmuren föll och järnridån genom Europa rämnade 1989.
Ett ögonblick har etsat sig fast: som ung reporter slår jag, sittande i en grön tunnelbanevagn på Medborgarplatsen, upp kvällstidningen som då var min arbetsgivare. Det kändes overkligt när Expressens världsreporter Ulf Nilson entusiastiskt beskrev kommunismens fall. Kommentarerna från svenska politiker som dåvarande statsministern Ingvar Carlsson (S) var betydligt mer återhållsamma.
På andra sidan Östersjön hände något ännu mer osannolikt i glasnosts spår, nämligen att balterna sjöng sig fria. Vad sägs om att vi ställer oss upp och sjunger för att hålla ryssen borta? Någon sådan försvarsstrategi har exempelvis inte Kristdemokraternas frikyrklige försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson lagt fram.
Sedan fick någon den briljanta idén att bilda ett 60 mil långt sjungande led av människor mellan Tallinn, Riga och Vilnius för att alla tre baltländer skulle bli fria. Och det fungerade!
Historien lär oss att ofta inträffar faktiskt det osannolika, försöker jag förhoppningsfullt tänka.
I en kall västlig vind i Tallinn.
Läs fler kåserier av Mats J till exempel om vad som händer när redaktören själv skriver ”insändare”.
