”Vita blixten” är tillverkad på 80-talet och stod länge mestadels i ett garage i Västerbottens läns inland. Precis som bilar därifrån är den så där oförstörd jämfört med hur fordon slitits av Stockholms salt och slask.
När min personlige cykelreparatör, som vi kan kalla TV4-Magnus, fick se den smälte även han:
– Den är ju så fin …
Det är enligt honom kvalitet rakt igenom. Den har dessutom ett praktiskt blocklås (varför togs det bort som standardutrustning?) och hade även klassisk dynamo till framlyktan, som dock krånglade och numera är utbytt mot en praktisk fastmonterad batterilampa i retrostil.
Min mamma cyklade på den under ett antal år, men när hon kände sig klar med tvåhjulingen fick den åka bakpå bilen drygt 73 mil söderut.
Minnesgoda läsare minns möjligen något av mina tidigare cykelredogörelser i DN:s spalter om konkurrensen av elcyklar, Västerbrons sega uppförsbacke och att det sannerligen inte är något nöje att vintercykla. Jag hade på den tiden kommit fram till att tre cyklar är det optimala: en för vår och vinter (begagnad 90-talshoj inköpt 2000), en vintercykel med dubbdäck fram (det blir för tungt annars) och så en lättrampad racercykel för vackra sommardagar.
Alla goda ting är tre. Men nej, det är den fjärde cykeln som verkligen gör mig lycklig.
Det händer att manliga 55-plussare skaffar sig en veteranbil eller mc. Jag nöjer mig med en gammal hoj.
Men det är som sagt inte vilken hoj som helst. Den rullar så otroligt lätt. Kanske har det med kullagren att göra. Nådde den svenska cykeltillverkningen en topp på 80-talet?
”Vita blixten” är elegant, snabb och passar bäst för fincykling till någon trevlig fest, god middag eller spännande match.
Den går att tvärnita med, bara en sådan sak. Det är faktiskt en rätt fräck entré att göra även i vuxen ålder.
”Vita blixten” i mitt hjärta! Och den har förutom framlyset ännu inte gett något jobb för Magnus, utan rullar bara vidare – nu inne på femte decenniet.
Läs fler kåserier av Mats J till exempel om våndan av att ha mer än en namne.
