Mattesmarta spionthrillern ”Prime target” får hjärnan att koka

”Det finns siffror där ute som väntar på att bli upptäckta.” Det unga mattegeniet Edward Brooks på universitetet i Cambridge talar drömskt om ekvationer, påminner oss om att mänskligheten hankade sig fram i tusentals år innan nollan uppfanns i Persien på 700-talet. Det är onekligen en kittlande tanke att det kanske sitter en ny siffra i en buske i bortre Mongoliet och väntar på att få bli hittad. Men Edward hoppas på mer än så, han vill gå till historien som den förste att lösa primtalens gåta.

Han vet dock inte att han, precis som många andra begåvade matematiker jorden runt, är övervakade av den amerikanska, federala spionorganisationen NSA, som är rädd att någon ska knäcka primkoden. Man är nämligen övertygad (enligt serien på goda grunder) att en primtalssekvens skulle kunna låsa upp världens alla digitala lås, vilket i sin tur skulle rasera banker och regimer – med anarki och revolution som följd.

När Edward ser ut att vara nära svaret börjar liken staplas runt omkring honom, det är nämligen inte bara jänkarna som vill dissekera hans hjärna. Edward får hjälp av unga NSA-agenten Taylah och tillsammans jagar de omkring över globen, bland annat till ett antikt bibliotek som gömts under marken i Bagdad. Jo, ungefär som en mix av ”Will Hunting” och ”Da Vinci-koden”.

Men all matematik kan ses som dekorativt lull-lull, på samma sätt som klingonskan i ”Star trek”. Vi behöver inte förstå vad de säger, bara vad de gör. Vilket inte är klurigt alls. För samtidigt som serieskaparen Steve Thompson (”Jericho”) pepprar oss med termer som ”integralanalyser” och ”zetafunktioner”, som får hjärnkontoret att koka, tror han inte att vi är smartare än femteklassare. Vissa intrigvändningar accentueras med dubbla utropstecken och alla förment emotionella ögonblick (ovanligt många för genren) är lika fyrkantigt skrivna som spelade.

Sen är det ju det där med kroppen … Branschens utseendefixering och allt som följer på den: Ozempic, botox och det faktum att alla manliga skådespelare nu för tiden ser ut att bo på gymmet. Det kan ju vara lämpligt för den som ska spela superhjälte men när en matematiker, som sägs ”inte äta ordentligt” och ”inte ta hand om sig”, ser ut som Tarzan, då brister illusionen. I alla fall för en liten stund.

Jag noterar även att ”Prime target” ansluter till samma gamla systembevarande tradition som andra amerikanska konspirationsthrillrar. Där är det sällan NSA, FBI eller CIA som är problemet, skurkarna är bara några ruttna ägg inom organisationen, som behöver rensas ut – och sedan är folket tryggt igen.

Det började ändå bra. Så här i vetenskapens skymningstid, där en åsikt är lika mycket värd som en naturlag, är det trots allt trevligt att röra sig bland folk som älskar bibliotek och lärdom. Men okej, om man ska vara ärlig bör spänningen som alstras av att en person skriver långa ekvationer på en whiteboard inte överskattas.

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin