Maustetytöt: ”Man behöver inte musik för att hantera positiva känslor”

Låtjaget står vid balkongräcket och kämpar för att motstå frestelsen. Senaste singeln ”Hapentuhlaaja” (Syreslösaren) är en tung låt om de känslomässiga konsekvenserna av skolmobbning.

– Ingen av låtarna bygger direkt på personliga upplevelser, men jag försöker alltid applicera mina egna känslor på en berättelse, säger Kaisa Karjalainen som skriver samtliga texter.

– Jag tror att alla människor någon gång känner att de inte är uppskattade. Det är så jag kan relatera till låten, fortsätter Anna Karjalainen.

Syskonen sitter i var sitt soffhörn på skivbolagskontoret i Stockholm och kompletterar ofta varandras relativt fåordiga svar. Med bara ett års åldersskillnad ser de sig mer som tvillingar, lika men ändå olika: Kaisa är den målmedvetna med starka åsikter, medan storasyster Anna är mer tystlåten och känslig. De växte upp i Vaala i Norra Österbotten, där de botaniserade i pappas skivsamling och hittade musik av Beatles, Bob Dylan och Simon & Garfunkel – samt finska favoriterna Leevi and the Leavings.

– Vi bodde på landsbygden och hade tre–fyra tv-kanaler. Vi hade inte MTV som alla andra. Jag har hört talas om Spice Girls, men känner inte till många andra band från min barndom, konstaterar Kaisa.

Maustetytöt betyder just ”kryddflickorna”. Dessförinnan spelade systrarna i bandet Kaneli och beskriver sig som en produkt av kommunala musikskolan. Nya albumet ”Itken jos mua huvittaa” är producerat av Gustav Ejstes (Dungen) och Mattias Glavå i den senares studio i Göteborg, staden där systrarnas faster för övrigt bor. Soundet är mer organiskt än tidigare med inslag av stråkkvartett och barnkör, men även analoga syntar. För stråkarrangemangen står Ahti Marja-aho, som bland annat jobbat med förebilderna Leevi and the Leavings.

Albumtiteln betyder ”Jag gråter om jag vill” och är omedvetet lånad från Lesley Gores gamla sextiotalshit.

– Jag hade fått ett klistermärke av ett av våra fans med texten ”It’s my party and I’ll cry if I want to” på finska. Då kände jag inte till låten, utan tyckte bara att det lät som en bra titel, berättar Kaisa.

Många av Maustetytöts låtar berör deppiga teman som alkoholism, självmordstankar, klimatångest och ätstörningar.

– Man behöver inte musik för att hantera positiva känslor, man behöver den för allt det dåliga. För mig är musik ett sätt att hantera svåra ämnen och känslor, förklarar Anna.

Samtidigt rymmer texterna ofta en dråplig humor. Som när låtjaget i ”Styroksi” försöker dränka sorgerna, men de flyter som frigolit. Det var med andra ord en tidsfråga innan Aki Kaurismäki skulle fastna för Maustetytöt, vars diskbänksrealism påminner om stämningen i filmregissörens ikoniska dramakomedier. Videon till tidiga hitten ”Tein kai lottorivini väärin” (Jag antar att jag fyllde i lottoraden fel) förstärkte likheterna, inspelad i en retrobar med ”Mannen från Le Havre”-affisch i fonden.

Fyra år senare medverkade Maustetytöt på riktigt i Kaurismäkis senaste film ”Höstlöv som faller” med låten ”Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin” (Född i sorg och klädd i besvikelse).

– Vi brukade skämta om det, men kunde aldrig föreställa oss att det skulle hända. Vi har varit stora fans ända sedan vi var barn, säger Anna, vars personliga Kaurismäkifavorit är ”Skuggor i paradiset”.

Efter filmdebuten har den internationella karriären tagit fart på allvar. Förra skivan ”Maailman onnellisin kansa” ironiserade över bilden av Finland som världens lyckligaste land.

– Frågan är om vi är lyckligast eller om vi är de största lögnarna när vi svarar på frågan om vi är lyckliga. Men naturligtvis är många saker bättre i de nordiska länderna än på många andra håll så vi borde inte klaga, säger Kaisa.

– Det komiska är att Finland samtidigt toppar självmordslistan, fortsätter Anna.

Duons musik befinner sig någonstans mellan syntdriven indiepop och postpunk. En sorts hoppfullt färgad melankoli om livet när det ter sig som mörkast. Det dystra uttrycket på scen faller sig naturligt för systrarna som sällan ler.

– Du skulle se våra föräldrar, utbrister Kaisa. De ler aldrig. Men som vuxen har jag lärt mig att man behöver le ibland. Annars tror folk omkring en att man är olycklig hela tiden.

Läs mer om musik.