Politiker som får betalt för sitt påverkansarbete, vägrar att berätta vilka deras uppdragsgivare är och duckar frågor från journalister i tre månaders tid.
Det måste handla om ett stort avslöjande om demokratifientlighet och korruption?
Nej då. Det rör sig bara om lobbyister.
P4 Stockholm har i dagarna rapporterat att ett tjugotal fritidspolitiker i länet arbetar som lobbyister. En av dem är Moderaten Jonas Nilsson, som är lobbyist och samtidigt har tio politiska uppdrag i Stockholms stad. I stället för att försöka berättiga detta har han undvikit P4:s journalister flera månader.
Även i partier till vänster finner vi dem som representerar inte bara väljarna utan också påverkansföretag. Exempel finns inom socialdemokratin, som Linn Svansbo som växlar lobbyistjobbet med att sitta som ersättare i bland annat Stockholms regionfullmäktige. Monica Green (S) gick från riksdagsledamot till ordförande i Skövde kommunfullmäktige och dubblar som lobbyist.
Att fritidspolitiker behöver jobba vid sidan om sina uppdrag är självklart, och jävsregler är tänkta att motverka problem med det. Men någon som påverkar politiker, när väljarna inte vet vem som betalar, är en alldeles speciell sak. Hur ska väljarna kunna veta att de sätts före anonyma, betalande intressen?
Och vad är det för slapphet hos partierna som gör att de är okej med det här? Lobbyism är en naturlig del av demokratin, men varför accepterar partierna representanter vars arbete innebär att påverka åt dolda intressen?
Vad är det för slapphet hos partierna som gör att de är okej med det här?
De lokalpolitiker som P4 Stockholm uppmärksammat är på inga sett ensamma om kontakter med lobbyvärlden. Ideligen går en stor del politiker och högt uppsatta politiska tjänstemän över till att agera påverkansverktyg. Den förra statsministern Stefan Löfven (S) är numera lobbyistkollega med den före detta finansministern Anders Borg (M). En av regeringens statssekreterare fortsatte vara ägare i ett sådant bolag sedan han tillträdde. Dessa svängdörrar har blivit så vanliga att man nästan saknar att klaga på politiker som sitter och tar ut fallskärmar betalda av skattebetalarna i all evighet: Girig lättja är mer lättsmält än de här kontakterna farligt nära korruption.
För att inte tala om hur bekymmersfritt många politiker dricker bjudsprit på AW, eller Almedalsmingel, hos pa-byråer. Bjudsprit som, till skillnad från när ett företag, ett fack eller en intresseorganisation försöker påverka politiker, kommer utan att byrån berättar vad det är de vill försöka påverka. På grund av den här dunkelheten är det åtminstone bra att regeringen tillsatt en utredning om lobbyistregister – väljarna borde ha rätt att veta vilka politiker som obekymrat låter sig bjudas på ditten och datten.
Det har blivit en normalitet att politiker omger sig med lobbyister på ett sätt som i alla andra situationer hade betraktats som oacceptabelt. Det borde det göra här med. P4 Stockholms rapportering om fritidspolitiker på dubbla stolar är extra beklämmande, eftersom det inte bara handlar om när lobbyister försöker påverka politiker – utan är politiker.
Läs mer:
Max Hjelm: Detta är den verkliga skandalen i LVU-kampanjen
Max Hjelm: De har en helikopterplatta medan du tvingas slita – varför ser det ut så här?
