Sifferbingo? Det börjar mer likna att räkna får. 18 miljarder kronor till skattesänkningar, 100 miljoner till nationell vårdförmedling, 20 miljoner till barnorganisationer… När regeringen håller presskonferens trettiosju för budgetnyhet femtiotvå kollar jag inte. Jag sluter ögonen och dagdrömmer i stället.
I drömmen går finansminister Elisabeth Svantesson (M) gatan ned med en tjock lunta papper, upp till talarstolen inför journalisterna som väntar ivrigt. Inte en pressträff har föregått detta, ingen politisk satsning har läckt. ”Välkomna”, säger finansministern. ”I år har vi i regeringen inga nyheter att presentera.” Inga budgetnyheter? Inga budgetnyheter!
Förenklat, visst. Politiska satsningar måste ständigt omprioriteras. Strukturreformer kan vara nödvändiga. Energikris, gängkrig, arbetskraftsbrist – klart det behövs politik.
En regerings jobb är inte att hålla sig top of mind hos väljarna, utan att stadigt styra båten Sverige.
Men att strössla med budgetnyheter handlar om att samla pressklipp, inte att lösa problem. En regerings jobb är inte att hålla sig top of mind hos väljarna, utan att stadigt styra båten Sverige.
Och det finns en baksida av reformer – pengarna kommer inte från tomma intet. Ibland handlar det om omprioriteringar. Men reformutrymmet kommer till stor del från produktivitetsavdraget, vilket alltså betyder att all offentlig verksamhet förväntas behöva mindre pengar än året innan, allt annat lika. Och samtidigt räknas budgetposter inte alltid upp med inflationen – och då urholkas de ytterligare. 2023 gick regeringen ut med ”den största skolsatsningen på 30 år” men på grund av nämnda effekter räckte skolans finansiering i praktiken till mindre saker än året innan.
Valet att komma med något fräscht leder till att den mindre sexiga men ack så viktiga grundstrukturen naggas i kanten.
Det ger inte lika många rubriker att fortsätta finansiera den generella välfärden, som att lova en viss summa till en specifik utgift. Politiker har alltså incitament att fördela vad den biträdande rektorn Linnea Lindquist, krönikör på Expressen ledarsida, kallat ”pressmeddelandepengar”. Hon exemplifierar med när hennes skola fick 300 000 kronor att lägga på skolböcker, men kruxet var att de behövde lösa det på två arbetsdagar. Hade pengarna i stället funnits från början hade skolan kunnat planera läromedelsinköp när det behövdes.
Men en långsiktig politik som faktiskt finansierar det som redan är inom politikens ramar, det är väl just bara en naiv dagdröm. Det är väl roligare att putsa på sin image och samla på sig skryt inför nästa val. Och oj, ser man på – nu är det visst dags för budgetnyhet femtiotre, bäst att sätta på livesändningen.
Läs mer:
Max Hjelm: Regeringen vill vara de bästa sossarna – Ebba Busch är den enda som erkänner det
Max Hjelm: Alex Schulman har fel när han kritiserar Billström
