Förbjud heltäckande burka och niqab i offentliga miljöer. Det förslaget presenterade Ebba Busch (KD) i helgen. Det är dumt eftersom politiker inte ska bestämma över människors klädval, men också för att förslaget inte heller kommer att hjälpa de kvinnor som tvingas ha på sig heltäckande slöja av sin man eller släkt. För det är inte den som tvingar någon till ett klädval som ska straffas, det är kvinnan.
Men – andra slipper se henne.
”Vi vill inte se burkor och niqaber ute i svensk offentlighet”, säger Busch om förslaget (Aftonbladet 12/10).
Att inte vilja se problem är en enkel lösning som Tidöpartierna tar till angående flera frågor gällande utsatta människor i Sverige.
Under söndagskvällens partiledardebatt i Agenda ställde programledarna frågan om man ska bygga hyresrätter i villakvarter, som ett sätt att minska boendesegregationen.
Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna svarade nej.
Fokus från dessa Tidöpartier är att villaägare inte ska behöva bo vid hyresrätter. Det beskrivs som närmast farligt. Detta trots att både moderater och L-politiker på kommunnivå genomför just den blandade bebyggelse som partiledarna kallar för ”tvångsblandning”.
Jimmie Åkesson (SD) menade i sin tur att segregationen ”i väldigt hög grad” är ”självvald”.
Det bor alltså över 700 000 personer i Sveriges utsatta områden.
Det bor alltså över 700 000 personer i Sveriges utsatta områden. Det här är kvarter som ofta erbjuder just hyresrätter, som är politiskt planerade att bli just segregerade. Eftersom hyresrätter inte finns i lika hög grad på andra platser måste mindre bemedlade bo där. Att de som invandrat till Sverige hamnat i sådana områden är också på grund av politiska beslut. Om man inte bygger annorlunda är det ett, just det, politiskt val att ha segregation. Men då är det förstås lättare för andra att inte märka utsattheten.
Att slippa se den.
När Ulf Kristersson i lördagens ”Nyhetsmorgon” fick frågan om den höga och ökande arbetslösheten i Sverige, nämnde han kort behovet av tillväxt och att ställa krav på arbetslösa. Sedan upprepade han – gång på gång – att arbetslösheten skulle öka ännu mer om man ökar invandringen.
Men de arbetslösa som blivit fler i Sverige under Tidöregeringen bor ju redan här, de har ökat i antal trots att invandringen har legat på låga nivåer. Då måste man som statsminister i alla fall försöka formulera ett svar på hur man ska möta problemet. I stället nöjer sig regeringspartierna med att varna för mer invandring, och hotar väljare med att de ska tvingas ”blandas” med fattigare människor.
Att de ska tvingas se.
Läs mer:
Max Hjelm: Nej, Muf – Sverige står inte inför scener likt stormningen av Kapitolium
Lars Calmfors: Jag klarar inte längre av att följa när politiker debatterar ekonomi
