Inför årets olympiska spel kommer Adidas ut med en ny sko inspirerad av en design som lanserades för München-OS 1972.
Att supermodellen Bella Hadid var med i reklamkampanjen fördömdes starkt av bland annat Israels regering, som gjorde en koppling mellan att 11 israeliska idrottare mördades i ett terrordåd kopplat till OS 1972, och att det därför var osmakligt att samarbeta med Bella Hadid. Modellen har nämligen ett välkänt engagemang för Palestina och ska i en demonstration ha ropat ramsan ”From the river to the sea”, som många anser är antisemitisk. Inte bra, det sista, förstås.
Adidas borde ha förutsett att massakern vid OS -72 kunde bli aktuell, och satte sig här i en onödig sits. Men det bör tilläggas att Hadid öppet förklarat att hon sörjer med de israeler som drabbades av 7 oktober-attacken, och högljutt fördömde när Adidas före detta samarbetspartner, artisten Kanye West, upprepat uttalade sig grovt antisemitiskt 2023. Att snabbt avfärda henne som antisemit är att göra det lätt för sig.
Och mer svårhanterligt blev det av att Israels regerings X-konto inte nöjde sig med åsikter, utan också fokuserade på det faktum att Bella Hadid är halvpalestinsk.
Massakern vid OS -72 är fruktansvärd. Men att Hadid på grund av sin pappas härkomst skulle ha att göra med ett terrordåd som hände 24 år innan hon föddes är rakt av xenofobiskt.
Adidas valde att avbryta samarbetet med supermodellen. Vilket gjorde Palestinavänner arga. Perfekt.
Det här är en del av ett större mönster. Företag står inför den stora risken att samarbetspartnern visar sig vara en människa. Ett kort samarbete kan ge negativa ekonomiska effekter inte bara för att en person uttalat sig politiskt, utan också för att dennes själva existens politiseras av andra – som för många icke-vita. För att inte tala om transpersoner.
Förra året gjorde amerikanske Bud Light ett (1!) sponsrat inlägg med en transkvinna. Vilket ledde till stora bojkotter från transfober – och därefter från hbtq-rörelsen som upplevde att Bud Light bortförklarade sig efter de förras kritik.
Det blir svårt för företag att alls kunna samarbeta med någon när bojkotthoten haglar och allt politiseras.
Kanske skulle Adidas testat att ha kvar kampanjen med Hadid. Det är ju hennes utseende och inte hennes åsikter de köpt.
Finns det inte en annan väg? Att vägra ställa upp på premisserna. Att säga ”Vår reklam är inte politisk bara för att ni gör en palestinier eller en transkvinnor politiska, eller ens för att en person som deltar i kampanjen har åsikter privat. Det är bara reklam.”
Kanske skulle Adidas testat att ha kvar kampanjen med Hadid. Det är ju hennes utseende och inte hennes åsikter de köpt. Vissa konsumenter vill inte köpa en sko lanserad med modellen, visst. Men kanske vore det bättre än att behöva dra tillbaka reklam efter utpressning från statliga sociala medie-konton. Och bättre än att skapa ett samhälle där kändisar inte vågar uttrycka åsikter.
För idealiserande tänkt i internetmobbens polariserade tid, jag vet. Och för att företag ska sluta med det här politiska självskadebeteendet behöver ju konsumenterna sluta med häxjakten.
Det politiska samtalet mår bättre om fler deltar i det. Men ens politiska åsikter kan inte få påverka hela ens liv. Visst måste det finnas gränser för vad som accepteras, men allt behöver inte cancelleras. Ibland är en reklamkampanj bara en reklamkampanj, och en sko bara en sko.
Läs mer:
Max Hjelm: Blir det här sommaren jag kan sluta skämmas för min generation?
Isobel Hadley-Kamptz: Precis som Hillary Clinton kommer Kamala Harris att målas ut som en aggressiv och opålitlig kvinna
