Poesin: En osäljbar konstform med höga trösklar i ständigt behov av konstgjord andning och hopplöst utsatt i det moderna tidevarvet.
Så anti-marknadsförs ofta poesi av debattörer som kräver fler recensioner i dagstidningar och mer statligt stöd. Saga Wallander, redaktör på ansedda tidsskriften Lyrikvännen, förmedlar i DN Kultur (28/7) känslan av att poesin sakta förtvinar på palliativ vård. Hon konstaterar direkt att ”för att drabbas av en dikt krävs det tystnad” och den får vi inte i nutidens brus. Poesivärlden är i behov av hjälp: Skolverkets läslista borde inkorporera poesi, lagstadga bokpriserna, inför ”förmögenhetsskatt, kapitalskatt och fastighetsskatt” (det sista vet hon inte om det hjälper – men skulle ”inte göra någonting sämre”). Samhället prioriterar ”i stället för poesi: militär och polis”.
Inget nytt – kulturdebattörer låter ofta så här.
Men samma dag som Wallanders text publicerades ett längre reportage i SvD, skrivet av ”kommunpoeten” Jimmy Alm, om unga, ”coola” poeter. Där där ges en mer positiv bild av läget för konstformen. I Stockholm anordnar poesitidsskrifterna ”L’amour – La Mort” och ”Babo” releasefester på Riche, Soho house och Café Opera, dit unga människor flockas. Poeten Elis Monteverde Burrau frekventerar SVT:s program ”Cyklopernas land”. Poesin både kräver och ges plats.
Poesin verkar lyckas kombinera punk och framgångsrik navigering genom kommersiella flöden
Alm berättar om unga poeter som startar en så kallad Substack, att läsa gratis för vem som helst, och som sedan blir stjärnskott – som den omtalade 20-åriga debutanten Ali Alonzo. En annan fåra är spoken word-världen där personer som Sara Nazari bryter ny mark. Poesin verkar lyckas kombinera punk och framgångsrik navigering genom kommersiella flöden.
Wallander noterar också i förbifarten den här mer positiva beskrivningen av dikternas plats i världen av i dag.
Hon skriver att förlagen ut mer poesi än tidigare – och nämner Linus Gårdfeldts ”Brorsan Krabban å Lädret”, Ellen Nordmarks ”Epos”, Nioosha Shams ”Teshne” och Emil Boss ”Kompression som bevis på bredden i utgivningen. Hon förklarar att konstformen sprids i mängder i sociala medier.
Debattera för all del problem med dagens kulturpolitik. Men just nu växer nya, spännande kulturella institutioner upp bredvid etablerade som Wallanders Lyrikvännen. Vissa skulle be om sand i Sahara, men kanske vore det just nu bättre att försöka fånga vad som faktiskt finns. Vi lever i en tid där poesin verkar ta en mer central roll: Låt den inte rinna mellan fingrarna.
Saga Wallander har möjligen rätt när hon menar att det är viss poesi – jagfixerad och enkel – som lättast sprids i social medier. Men är det så farligt? Bara den som kommit i kontakt med en dikt får tanken att söka upp fler.
Läs mer:
Max Hjelm: Litteraturen behöver räddas – men författarna tänker bara på sig själva
Agneta Pleijel: Halva mitt liv klipptes bort och suddades ut
Max Hjelm: De som ”bingear” serier är inte sämre människor – men lata
