Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I förra valrörelsen lyckades Mats Persson, då L-topp, säga ”den hårt arbetande medelklassen” 13 gånger under ett niominuters riksdagsanförande till samhällsgruppens försvar. Det var sådana tider, då under inflationskrisen. Aftonbladets politiska redaktör Anders Lindberg skrev 2023 att medelklassen i praktiken höll på ”att utraderas”. Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli menade att det var slut med hummer och lyxliv för medelklassen, en spaning som många hakade på. Bu-hu.
Samtidigt indigneras många över överklassens ökande vinster. Den svenska ojämlikheten har ökat så till den grad att vi är värre än Ryssland, menar vissa – och pekar på de superrika som vårt stora problem.
Men om vi ska prata klass borde nog fokus riktas åt ett annat håll.
I en ny ESO-rapport, som presenterades på DN Debatt, analyserar tre forskare hur den sociala rörligheten förändrats i Sverige sedan 1991. De visar att personer med långvarigt låga inkomster minskade under 90-talet – trots att ojämlikheten ökade. Den glädjande trenden fortsatte och den sociala rörligheten uppåt peakade 2006–2011. Om man som ung eller ny i Sverige har mindre pengar, men efter ett par år fått det bättre ställt, är den låga inkomsten ett mindre problem.
Men sedan 2011 har utvecklingen vänt, förklarar forskarna. Allt fler fastnar i låga inkomster över lång tid. Det är detta, inte de superrika eller medelklassen, som är Sveriges problem.
I sociologen Johan Alfonssons bok ”Vad hände med arbetarklassen”, från i höstas, påpekar han att arbetarklassen fortfarande är stor – 49 procent av alla anställda – men att utsattheten sällan synliggörs i den politiska debatten. För samtidigt som medelklassens löner i kronor ökade mycket mer under 2000-talets än den okvalificerade arbetarklassens, drabbades de senare också hårdare när inflationskrisen kom.
Men var riktas de offentliga resurserna?
Det saknas inte direkt stöd för medelklassen
Ränteavdrag, rutavdrag, rotavdrag… Det saknas inte direkt stöd för medelklassen. Nyligen lanserade Kristdemokraterna förslaget att avskaffa reavinstskatten, ett sätt att gynna de som fått pengar genom ägande ännu mer. Och när regeringen sänkte matmomsen i höstas var partierna tydliga med att målet inte var att de sämst ställda skulle få det bättre.
Ojämlikhet är ett naturligt utfall av ett fritt samhälle – skapar någon ett framgångsrikt företag kommer pengar att ackumuleras hos entreprenören. Det är okej, eftersom personen skapat något som gått alla till gagn. Men när många blir rika på att exempelvis äga en bostad skapar det just ingenting. Och är ojämlikheten satt i sten, ekonomiskt trångmål något man fastnar i livet igenom, ja då förlorar lätt det fria samhället, meritokratin och kapitalismen sin legitimitet.
Här borde fokuset ligga: Vi måste återupprätta till den svenska klassresan.
Läs mer:
Max Hjelm: Är det här slutet för ”woke”-filmer på bio?
Max Hjelm: De här männen online vill radikalisera din son




