Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I Paul Thomas Andersons nya, tokhyllade biofilm ”One battle after another” ställs revolutionsgardet French 75 mot såväl staten som vit makt-sällskap.
I centrum står Bob (Leonardo DiCaprio): bombmakare och knarkare, ett slags tragisk Dynamit-Harry-figur. Hans tjej Perfidia (Teyana Taylor) är stenhård: riktar pistoler mot militärchefer, rånar banker. Revolutionärerna räddar migranter från inhägnader, står upp för aborträtten. Och de får ligga – jättemycket.
Med Donald Trumps politik, växande rasism och ökade spänningar i det amerikanska samhället kraschar filmen rakt in i debatterna för dagen.
USA är inne i en våldsspiral som för tankarna till deras 1960-tal: Trump har blivit utsatt för ett flertal mordförsök, liksom andra politiker i båda de stora partierna. I slutet av förra året mördade Luigi Mangione en försäkrings-vd på öppen gata.
I september mördades den största konservativa opinionsbildaren på senare tid – Charlie Kirk.
Piker strömmar livevideo sju timmar om dagen – varje dag. Flera miljoner personer följer honom.
Två veckor efter skotten skulle han ha debatterat mot Hasan Piker, som troligen är den amerikanska socialismens största influerare. Piker strömmar livevideo sju timmar om dagen – varje dag. Flera miljoner personer följer honom. När han säger saker är det alltså med en megafon.
Piker gästade nyligen New York Times-podden ”Interesting times” och pratade om just politiskt våld. Han gjorde en poäng av att ta avstånd från det. Samtidigt är det svårt att bortse från att han, om inte stödjer, eller ens accepterar, så åtminstone gör sitt bästa för att förstå – och förklara, våldet. Han har flera gånger blivit temporärt avstängd från strömningsplattformen Twitch, bland annat efter att ha sagt om en republikansk politiker att om man bryr sig om sjukvårdsförsäkring borde man ”döda” honom. Ett uttalande Piker sedan sa var tillspetsat – politikern borde bara få ”MAX PUNISHMENT”.
När Piker nu gästar ”Interesting times” förklarar han sin världssyn som grundad i fördelningen av makt – och våld: ”Vem som får utöva våldet, och vem som hamnar på mottagarsidan av det våld vi har normaliserat. De system vi lever under är i grunden våldsamma – alla politiska system är det. Det handlar snarare om att omdirigera det”.
Och även om han inte säger att det är rätt att utföra våldshandlingar så säger han att dagens samhälle gjort att ”vi” blir mer toleranta för våldsakter i stil med Luigi Mangiones mord på en försäkringsföretags-vd. ”Vi”? Pluralformen visar på stödet han trots allt känner att han har, en känsla som inte är tagen ur luften. Efter mordet hyllades Mangione, och hans vackra ansiktsdrag, i sociala medier.
Det är en sådan världsbild som får Piker, liksom människor på Sveriges gator, att tänka att Hamas är en frihetsrörelse – och inte en förtryckande terrororganisation.
Piker ser Kirks mördare och Mangione som exempel på ”adventurism” – vilket han är emot, men förstår.
Adventurism är att ta ödet i egna händer, just som rebellrörelser. Likt French 75 i Paul Thomas Andersons film. Om allt ändå är våld kan våldsamma rörelser ursäktas med att de bara omdirigerar vem som skadas, eftersom den eller den förtryckta gruppen är utsatta för ”socialt mord” (så talar Piker om Mangione).
I ”One battle after another” konstaterar Perfidia att hon kommer från flera generationer av revolutionära kvinnor, och efter att ha fött ett eget barn lämnar hon det, för att fortsätta kampen. Som inte kommer någon vart. En kamp som ger henne rätt att skjuta en polis – ta ett liv – eftersom han vaktar en bank. Det är den destruktiva, eviga längtan efter revolutionärt våld.
Läs mer:
Max Hjelm: Nu vill alla politiker få ungdomar att ligga oskyddat – är det rätt perspektiv?
Max Hjelm: Nu får unga pojkar i 35-årsåldern inte ens dra Hitlerskämt längre
