Sveriges miljardärer är ett problem. Nej, det är inte radikal kommunistisk ungdom som påpekar detta, utan Ruchir Sharma, ordförande för Rockefeller International.
Dollarmiljardärers andel av svensk bnp har ökat till 31 procent, konstaterar han i en kolumn i Financial Times (19/5). Lilla landet lagom har fler dollarmiljardärer per capita än USA. Det är dock inte att folk är rika som gör att Sharma blinkar med varningslampan. Av de 45 dollarmiljardärer vi har är två tredjedelar av vad han kallar den ”dåliga” sorten: de har blivit rika på fastigheter, kapital och arv. De som blivit riktigt rika av innovation och produktion är i minoritet.
Han varnar för att situationen riskerar att leda till hat mot de rika. Som i Indien, Frankrike och Chile under de senaste femton åren. Att det är just nu som ett iste med namnet ”dead billionaire” lanserats och storsäljer i USA är nog ett tecken i tiden.
En av anledningarna till att ekonomiska skillnader accepteras är den meritokratiska idén, tilltron till att ansträngning och prestation är vad som lönar sig i samhället. Men hur väl lirar det med faktumet att de flesta superrika bara haft turen att födas in i rätt familjer, och tjänar pengar på det kapital de redan har – med skatterabatt?
Att, som fackliga tankesmedjan Arena Idé nyligen föreslog, beskatta medelinkomsttagare högre och de som inte jobbar lägre skulle bara spä på känslan av orättvisa. Sverige har varit ett land som beskattat bort löneförhöjningar, som drivit ut kapital genom höga skatter. Vi vill inte tillbaka dit.
Blandningen av marknadsekonomi och välfärdsstat är värd att försvara.
I ett gott samhälle kan man bli rik på att erbjuda produkter och tjänster som människor vill ha, och skapa tillväxt.
I ett gott samhälle kan man bli rik på att erbjuda produkter och tjänster som människor vill ha, och skapa tillväxt. Historien talar för att fria ekonomier där drivna människor kan bli rika också är samhällen där färre blir fattiga. Det är ingen slump att kapitalismen lett till den största minskningen av fattigdom i världshistorien.
Ruchir Sharmas varning bör samtidigt tas på allvar. Sveriges problem är inte att folk kan bli rika – utan hur de superrika blivit det.
Mottot borde vara att så många som möjligt ska kunna ansluta sig till de så bespottade ”nyrika”, men att vi inte medvetet gynnar de som redan har pengar. Då får vi gärna ha lägre skatter på arbete, mer skatt på kapital samt en hög (och gärna enhetlig) moms. Och så bör vi införa en riktig fastighetsskatt.
Läs mer:
Max Hjelm: Horace behandlas som Zlatan – och det ska vi vara glada för
DN:s ledarredaktion: En djärv tanke – kanske borde Arbetsförmedlingen hjälpa folk att få jobb?
