Det ser mörkt ut för Europas ”traditionella höger” – alltså de borgerligt liberalkonservativa – konstaterade en SvD-artikel nyligen. Den svenska högern saknar internationella förebilder. Tories i Storbritannien har närmat sig högerpopulisternas retorik och förlorade makten i valet. Republikanerna i Frankrike har blivit ett marginellt parti som får se nationalistiska populister representera högersidan i politiken. Och borta i USA, förklarar artikeln, har Donald Trumps populistiska höger tagit över Republikanerna.
Utrikesminister Tobias Billström (M) reagerade starkt på artikeln. Han vände sig emot påståendet att det skulle gå dåligt för europeisk borgerlighet och förklarade på X att högerpartier styr i 40 procent av EU-länderna. De tyska kristdemokraterna CDU/CSU är störst i opinionsmätningarna, fortsatte ministern, Donald Tusk leder Polen med sitt traditionella ”center-högerparti”.
Det Billström skriver är sant. Och hans exempel är faktiskt lysande, och högst intressanta. Tänk om hans parti skulle se dem som internationella förebilder? Blickar vi söderut kan vi nämligen se att det går att lyckas i opinionen utan att kompromissa med sin borgerliga identitet. CDU/CSU håller exempelvis gränsen mot landets nationalistiska och populistiska parti AFD.
Än mer flagrant bland Billströms exempel är Polens Donald Tusk, som var premiärminister för ett decennium sedan, varpå det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa tog över och förde Polen i auktoritär riktning. Donald Tusks höger anpassade sig inte. Efter några års exil som Europeiska rådets ordförande kom han tillbaka för revansch. Tusk kampanjade inför valet 2023 som EU-vän med budskap om hbtq rättigheter, rättsstat och fria medier. Detta genom att ta spjärn mot sin antites: nationalisterna som ville inskränka rättstaten, styra statliga medier och, som Tusk beskrev dem, ansåg att ”makten är viktigare än individen”.
Nu styr Donald Tusk återigen Polen. Inte med Lag och Rättvisa, utan i en koalition med bland annat socialdemokrater.
En rakryggad historia som borde inspirera av flera anledningar.
I den nya politiska spelplanen är högerpartier utmanade på ett helt nytt sätt. Europas borgerliga, liberalkonservativa partier var traditionellt störst eller näst störst i motpol till ett socialdemokratiskt parti. I dag är högernationalister på många håll större, eller utmanare till att vara det ledande högerpartiet. Som i Sverige.
Och visst kan man då välja att samarbeta med nationalister, skapa vinnande valkoalitioner. Och visst kan man samtidigt trumma ut ett budskap om att de borgerliga och nationalisterna är ”överens” för att visa på enighet – sudda ut gränsen mellan center- och ytterhöger. Men det kan bli en pyrrhusseger. För att ett parti ska överleva behövs ju nämligen fler saker än en koalitionspartner. En egen linje, förslagsvis.
För att ett parti ska överleva behövs ju nämligen fler saker än en koalitionspartner. En egen linje, förslagsvis.
Linjen finns redan, i traditionellt borgerliga värden och impulser: att samhället är större än staten, att marknadsekonomin utgör den självklara grunden för tillväxt. Instinkten att ställa sig på individens sida, mot de som vill använda staten för allt.
Detta står i bjärt kontrast till högerpopulisternas visioner. Och till socialdemokratin. Konfliktytan åt både vänster och höger är tydlig, den egna berättelsen är stark.
Moderaterna testade för övrigt ungefär det här under EU-valet. Tomas Tobé stakade ut röda linjer åt höger och förklarade varför hans parti var unikt. För rättsstaten, för EU, tydligt för Ukrainas kamp för frihet. Han deklarerade att just på grund av sådana prioriteringar var det mer naturligt att samarbeta med S än med SD i Bryssel.
Man var lite som Donald Tusk.
Hur det gick? Moderaterna blev 4 procentenheter större än Jimmie Åkessons parti.
Läs mer:
Max Hjelm: Blir det här sommaren jag kan sluta skämmas för min generation?
Birgitta Ohlsson: Nio punkter för att rädda demokratin från högerpopulisterna
