Maxad orkesterprakt och symfoniska fantasier på Konserthuset

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det börjar med en fladdrande trumpetfigur i mariachistil innan resten av brasset och småningom stråkarna fyller på med glissandomotiv. Sällan hör man nutida verk som inte direkt påminner om annan orkestermusik. Men Cassandra Millers kvartslånga konsertöppnare är ett undantag. Kanske för att den kanadensisk-brittiska tonsättaren betraktar klassiskt som en genre bland alla andra. Men främst för att hon utgår från existerande musik, zoomar in detaljerna och transformerar den till något eget.

I stycket ”La donna” från 2021 har hon utgått från den norditalienska flerstämmiga folkmusikstilen trallalero och sången ”La partenza da Parigi”, bevarad på band av musiketnologen Alan Lomax 1954. Repetitiva figurer i svällande storformat gör att man kan tala om en sorts expansiv minimalism. Den inledande fanfaren pockar på uppmärksamhet, men det är inbromsningen mot slutet som fångar den – till sist med bara en ensam kontrabas kvar.

I en intervju med The Guardian häromåret beskrev Miller ett stycke musik som ”en plats att vistas på en stund”. Den tanken passar särskilt bra in på Zemlinskys symfoniska fantasi ”Sjöjungfrun”, där havet öppnar sig likt en avgrund. Orkesterstyrkan är maxad och mörktonad i detta klangligt fantasifulla förvaltande av H C Andersens saga om den lilla sjöjungfrun som räddar en prins från att drunkna och offrar sin röst för att få riktiga ben.

Väl på land blir hon ändå ratad för en annan och Zemlinskys verk i skarven mellan senromantik och impressionism vilar också på självbiografisk grund. Den österrikiska tonsättaren var förälskad i Alma Schindler som i stället valde Gustav Mahler. Under ledning av Ryan Bancroft blir framförandet inte fullt så suggestivt och svindlande som partituret bjuder. Men likväl blev det ett flertal fina soloinsatser i såväl kontrabasklarinett som konsertmästare Joakim Svenhedens violin innan en störande mobilsignal krävde eget utrymme.

Däremellan blev Seong-Jin Chos insats före paus mest en parentes. Den sydkoreanska pianisten har på senare år satsat på en repertoar av mer sällan framförda andrahandsval. Denna gång blev det Mendelssohns andra pianokonsert – dramatiskt jagande och elegant snarare än virtuos – som knappast gav ett oförglömligt intryck. Som extranummer följde Chopins vals nr 19 med något mer esprit.

Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Johanna Paulsson.

Läs mer:

I musikalen om Nobel är dynamiten ett Frankensteins monster