I den här debuten kolliderar två pliktsystem. Maggan är kriminalkommissarie vid Stockholmspolisen med allt vad det innebär av tystnadsplikt och utredningstekniska skäl att hålla tyst, i synnerhet i kontakterna med nyhetsmedier. Vera är nyhetsreporter på Aftonbladet, vilket innebär källskydd och tystnad av exklusivitetsskäl.
Maggan och Vera är ett par, så kollisionen mellan deras respektive yrkesroller löper naturligtvis som en blodröd tråd genom ”Rovdrift”. Här finns också ett klassperspektiv i bakgrunden, där Vera är den privilegierade.
Lika naturligt börjar det hela med ett makabert fynd. Eller inte riktigt: först får vi offrets perspektiv i kursiv, som en prolog. Nio av tio deckare använder det greppet, och det blir fler kursiva partier. Därefter påträffas ett huvudlöst lik i Stockholms frihamn. Här börjar också Maggans och Veras konkurrerande utredningar. Det ska komma att bli än mer gruvligt, med en mördare som lyckas se till att påverka ett oräkneligt antal människor i en snillrik plan.
Det utspelar sig 2033. Inget har egentligen förändrats mer än att Aftonbladet TV tycks vara den huvudsakliga, om inte enda, nyhetskällan. Året är nog snarare satt för att lämna spelrum för Sverige att arrangera det internationella klimattoppmötet COP38, som är en fjäder i hatten för sittande regering. Klimatfrågan är fortsatt akut eftersom ingenting har hänt när det kommer an på klimatmål och politiska försäkringar.
I skuggan av en något disträ statsminister är det den mer övertygande vice statsministern, tillika miljöministern, som dras in i intrigen. Och så spelar en mer apart figur en inte obetydlig roll som Veras motsvarighet till Lisbeth Salander. Han heter Marko Pekkala och är en spelberoende ensamfarsa som jobbar som städare. Skeptisk av naturen och svår att komma in på livet blir han ändå en behövlig kontrast till det mer effektiva galleriet.
I en tävling om vidrigaste vidrigheter ligger ”Rovdrift” bra till. Perspektivbytena fungerar bra och rytmiskt. Med sina 107 kapitel plus kursiverade bonusar hinner man praktiskt nog läsa ett parti mellan Slussen och T-centralen. Och twisten på slutet är verkligen något alldeles särskilt.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
