Scenen är klassisk för alla emigrantdraman. Ska du verkligen ge dig av? Hur ska du klara dig? Båten löper ut och de anhöriga står kvar på kajen med tårar i ögonen. De ”lamenterade som om jag skulle ge mig av till Amerika”, skriver resenären långt senare i sina minnen. Han som ger sig av är den fyrtiotreårige sigillmakaren Aaron Isaac, hamnen är Stralsund och resmålet Sverige.
Aaron Isaac (1730-1816) är ett viktigt namn i svensk historia, särskilt den svenskjudiska. Men han är också portalgestalt för en större förändring, då hans skickliga diskussioner med myndigheterna om rätten att behålla sin tro i det nya landet öppnade dörren för en gryende religionsfrihet och pluralism – och därmed för det moderna Sverige.
Vi mötte honom i helfigur redan i historikern Carl Henrik Carlssons Augustnominerade ”Judarnas historia i Sverige” (2022). Men då det just i år är 250 år sedan Isaac lyckades utverka rätten att bosätta sig och verka i Sverige utan att byta tro finns det all anledning att återvända till honom och hans tid.
Det är vad Carlsson gör i sin nya bok ”Aaron Isaac – Sveriges förste jude”. Framställningen zoomar in på en ytterst noggrann redogörelse för Isaacs kontakter med makthavare, främst de välvilligt inställda, som överståthållare Sparre (och i förlängningen Gustaf III) liksom på Isaacs närmaste krets, de judar från dagens Tyskland som följer i hans upplöjda spår. Mellan varven lyfter Carlsson blicken och skildrar det sengustavianska Sverige.
I förordet diskuterar han populärhistorikerns klassiska problem – ska man fokusera på enskilda individers betydelse eller mera se dem som delar av en större samhällsrörelse? Carlsson vill hinna med bägge. Det gör att mycket energi läggs på att rekonstruera varje motsättning i den nystartade synagogan och diverse affärskonflikter. Men sedan lyfter framställningen igen och blir lätt episk.
För det är mycket som hinner hända i Isaacs åttiosexåriga liv. Som Carlsson visar var han inte den förste troende juden som vistats i Sverige – och att vad som var ”Sverige” inte heller är så självklart, då Isaac själv avreser från det svenskkontrollerade Stralsund och kom att spela en roll som proviantör i det då svenska Finland, under Gustaf III:s misslyckade ”ryska krig” 1788-90. Men det mest epokgörande är den nya, omvälvande rätten att utöva en annan tro än den lutherska, vilket Isaac lyckas genomdriva med såväl skicklighet som tur.
Carlsson redogör för hur makthavarna, inte minst kungen, förstår nödvändigheten av ny kompetens i riket och behovet av människor med kontakter i europeiska nätverk. Samtidigt finns den gamla vanliga misstänksamheten på plats, protektionismen av det ingrodda skråväsendet och en ”antisemitism utan judar” där vi känner igen varenda rasistisk stereotyp.
Att låta Isaac och hans närmaste utöva sin tro fordrar ett beslut i ståndsriksdagen, som 1779 genomdrivs med viss list (där även Bellman spelar en liten och anekdotisk roll). Prästeståndet är mot, medan de tre andra stånden låter sig övertygas. Och spännande nog känner vi här igen namnet Anders Chydenius, en av de progressiva politiker som låg bakom den radikala tryckfrihetsförordningen 1766, som nu också argumenterar för mer av religiös öppenhet.
Det mest spännande avsnittet tycker jag är Carlssons noggranna redogörelse för hur det så kallade ”judereglementet” växer fram. Det antas 1782 och ska reglera den nya religiösa minoritetens villkor. Vi finner det i dag svårt inskränkt – som att bara tre städer öppnades för judiska invånare, Stockholm, Göteborg och Norrköping (fler tillkom med tiden).
Men som Carlsson visar lyckas såväl kretsen kring Isaac som de mer ”upplysta” makthavarna mota undan några av de värsta förslagen, rotade i andra, liknande reglementen ute i Europa – som att judar skulle hänvisas till vissa kvarter på Kungsholmen eller till och med tvingas bära röda band i hattarna så att man i förväg visste vem man hade att göra med. Vi ska vara tacksamma för att sådant inte blev en del av svensk historia.
Isaac själv framträder förstås i helfigur – omväxlande pragmatisk och kolerisk, men mycket målmedveten. Han hittar alltid en väg framåt och lyckas ta sig ur ett antal knipor, som när den notoriske stallmästare Munck lurar in honom i ett falskmyntarbedrägeri.
Förmodligen blir han som gammal vittne till mordet på Axel von Fersen, som sker utanför hans eget hus 1810. När han själv dör 1816 har Sverige ett levande judiskt samfund och en ny, mer parlamentarisk författning. Men han och hans hustru Hendel får också se samtliga sina tolv barn dö före dem, flera i ett Stockholm härjat av olika farsoter.
1838 upphävs det mesta av judereglementet och trettio år senare det så kallade ”konventikeplakatet” – och den pluralism som är demokratins grund börjar bli fast nog att ta spjärn i. Aaron Isaacs livsöde är i sig dramatiskt, rikt och sorgligt på alla vis – men det verkligt spännande i Carlsson bok är att följa honom som vägröjare för en förändring vars avgörande betydelse han själv inte kunde överblicka. Som Spinoza skulle sagt vet inte vågen att den är en del av ett hav.
Läs fler texter av Ola Larsmo och andra av DN:s bokrecensioner
