Med egen flotte längs Klarälven

Med en knäböj och ett rejält lyft hivar två små flickor ner en 40 kilo tung stock från den uppstaplade ­högen. Den rullar ända ner till ­vattenbrynet, där den lugnt lägger sig, redo för att bli ännu en pusselbit i vårt flottbygge.

Vi befinner oss i norra Värmland, närmare bestämt på Klarälvens Camping. Här ska vi bygga en egen flotte som vi sedan ska färdas nedför älven på. När vi står där och tittar på jätteplockepinnet av uppstaplade timmerstockar känns det ganska otroligt att vi ska kunna få ihop det här till något som vi faktiskt kan åka på.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Den här morgonen är fem lag på plats som alla bygger var sin flotte på strandkanten. Grupperna består av familjer och vänner i olika åldrar, den minsta arbetaren på byggplatsen är i förskole­åldern och den äldsta är pensionär med råge. Själva bygget tar ett par timmar, och som tur är så har vi Bengt-Åke Danielsson på plats.

– Hemligheten med en lyckad konstruktion är framför allt att välja stockar med omsorg, för­klarar Bengt-Åke.

Stockarna som står till vårt förfogande är avbarkade och släta på ytan men olika tjocka, så det gäller att hitta likadana för att få en jämn och balanserad flotte.

– Tänk stora stockar längst ner, mellanstora i det mellersta lagret och så kan ni ha ganska smala stockar som golv, förtydligar han.

Det tar ett par försök, men efter en stund har vi lärt oss hur vi ska surra ihop stockarna i varandra med de grova repen i hörnen. Vi slår råbandsknopar och halvslag så att vattnet skvätter. Trots det ber vi Bengt-Åke komma och kontrollera våra alster både en och två gånger, vi vill ju inte att vår farkost ska upplösas under oss mitt i älven.

Det råder en intensiv men ändå vilsam och rofylld stämning på byggplatsen, trots att stora stockar hela tiden rullas nedför sandslänterna. Ett ”Akta!” bryter då och då tystnaden.

När sista timmerlagret är på plats surrar vi stockar på långsidorna som reling. När vår ­flotte är klar består den av drygt 50 stora ­stockar och väger någonstans mellan 1,5 och 2 ton. Sedan är det bara att lasta på utrustningen och skjuta ifrån. Det stora äventyret har börjat.

Det är både svårt och enkelt på samma gång att åka flotte nedför älven. Vi behöver inte paddla för att komma framåt utan driver med det strömmande vattnet som håller cirka tre kilometer i timmen. Något roder finns inte, men med några effektiva stötar med den långa stören i älvbottnen kan man ändra riktning. Är man inte med i tid händer det att man brakar in i något av älvkantens uthängande träd. Då gäller det att i förväg avgöra om man hinner paddla sig runt grenen eller om man ska kasta sig ner på durken och hoppas att inte kaffekoppar och tidningar skyfflas av flotten.

Klarälven har sitt ursprung i Härjedalen och går in i Norge under namnet Trysilelva innan den rinner som en pulsåder genom hela Värmland och mynnar ut i Vänern. När man glider nedför älven på timmerstockar blir man nästan en del av historien. Här har man flottat timmer från ­skogarna i norr i århundraden, det var först 1991 som flottningen upphörde helt.

Älvvattnet skvalpar strax under skosulorna, men det kommer inte upp något vatten till vår durk. Det kvider och gnisslar lite i repen när vi rör oss på flotten, men bygget är stadigt och låter sig inte rubbas. Här och där skymtar röda timmer­hus och ståtliga gårdar längs strandkanten, och på vidsträckta ängar går nötdjur och betar. Det är faktiskt en hel del äventyrskänsla i det här, tycker 11-åringen som har varit ute och letat mask före avfärd och nu slänger ut sin metrev för att testa fiskelyckan. Det går inget vidare, men som tur är har vi packat med fryst fisk till middagen, så vi kommer inte att gå hungriga.

Vi har nu flutit några timmar nedför älven och börjar bli sugna på mat. Ett träd bromsar vänligt upp vår fart och lånar ut sina tjocka trädstammar som vi kan förtöja oss vid. Det känns ändå ­tryggare att ligga stilla när det ska tändas stormkök, även om det ska gå att laga mat i farten.

Och det är nu som den stora flotten verkligen kommer till sin rätt. I stället för att packa lätt­viktig, frystorkad påsmat som ryms i rygg­säckar har vi gott om utrymme som tillåter oss att bulla upp en färdkost av gastronomiska mått. Vi har förutom råvaror med oss två stormkök, vassa kockknivar, färska och torkade kryddor, samt ett stort urval av drycker och snacks. Efter lite pysslande kan vi som första lunch ombord servera spagetti med alfredosås på pinjenötter, grädde, ost och smör, givetvis med massvis av nyriven parmesan och färsk timjan ovanpå hela härligheten.

– Man blir hungrig när man är på sjön, samman­fattar elvaåringen med munnen full av den energigivande måltiden.

Efter lunchen infinner sig en pasta alfredo-­koma hos hela besättningen och ingen orkar kasta loss förrän flera timmar senare. I stället tar vi fram liggunderlagen och brer ut dem på durken, ­ligger stilla vid trädet i solen och låter oss vajas av strömmen.

När vi kastat loss igen väntar Klarälvens mest slingrande del. Den här sträckan ser ut som en perfekt sicksacksöm på kartan. Efter­middagen blir magisk. Älven ligger stilla som en spegel och varje paddeltag skapar mjuka mönster och virvlar i det mörka, blanka vattnet.

En trana passerar oss i inner­kurvan, den ­känner jag igen på ­utseendet och på dess långa trumpetrop. Men när vi lite senare ser en stor rovfågel som patrullerar bergkullarna framför oss måste jag erkänna mig kunskapsmässigt ­besegrad och i stället ta fram fågelappen Birdnet. Den identifierar den satta, gråbruna rovfågeln som en ormvråk.

Efter ytterligare en timme når vi fram till det som blir vårt första nattstopp, Bengt-Åke har prickat ut lämpliga ställen på en karta.

Vi tänder en eld och sätter upp tältet. På en av trälårarna dukar vi upp kvällens middag – stekt lax, sushiris och chilimajonnäs som stoppas ner i kvadrater av sjögräspapper, det blir en sorts asiatiska tacos. Fingermat är alltid utmärkt när man äter ute i naturen, då blir det minimalt med disk.

Trötta i kropparna efter stockhävning, rep­surrning och paddling blir det en tidig kväll – och sedan en sen morgon. När vi vaknar har solen ­redan värmt upp det daggfuktiga gräset, och innan vi ger oss av igen blir det bad, hallonplock och pannkaksfrukost.

Att semestra på en egenhändigt byggd flotte har blivit en mycket populär aktivitet på senare år.

– Vi har framför allt utländska turister som kommer hit. De flesta av besökarna är ute ­mellan tre och fem dagar, men det går också att göra ­kortare en- och tvådagarsturer, berättade IngMarie Junler på Vildmark i Värmland per ­telefon när vi bokade äventyret.

Dagarna går, majestätiska skogar av höga barr- och lövträd avlöser bördiga åkermarker. Vi njuter av hur vacker och imponerande naturen är här.

Vid en rastplats korsas våra vägar med en av de övriga flottbyggargrupperna.

– Det är fjärde gången som vi reser till Sverige på semester, berättar Ines Dohrmann som har bilat upp från Tyskland för en två veckor lång friluftssemester, där flottfärden är en del av ­programmet.

– Vi tyckte att det lät exotiskt och annorlunda att bygga flotten, som ett kul projekt för hela ­familjen, och vi ville gärna upptäcka den svenska naturen på egen hand, säger Ines.

Så stöter den tunga farkosten till slut mot en sandbank för sista gången. Vi vadar i land vid Björkebo där vi några dagar tidigare parkerade bilen, lyfter över packningen till torr mark och löser sedan upp alla knoparna. Det som tog flera timmar att sätta ihop är på bara några minuter upplöst. Och när vi ser det som en gång var vår flotte och vårt hem svär vi att det här inte var sista gången som vi gjorde något så här skärmfritt, naturnära och faktiskt egentillverkat i vårt vackra land.

Här hittar du våra resereportage.