Den spanske författaren Javier Cercas hade just avslutat sin bokpresentation när en person, utsänd av Vatikanen, närmade sig. Hans uppdrag var att fråga Cercas om han ville följa med på påve Franciskus resa till Mongoliet för att skriva en bok om besöket. Avfärd 31 augusti 2023. Villkoren var generösa och i sammanhanget unika: ingen förhandsgranskning, absolut öppenhet, tillgång till Vatikanens hela prästerskap.
Cercas ateism var välkänd för Vatikanen men absolut inget hinder.
Cercas hade en liten reservation. Han ville garanteras rätten att ställa en enda fråga till påven – den handlade om författarens 92-åriga mor. Skulle hon efter sin död vara säker på att återförenas med sin älskade och sedan länge döde man? Enligt honom hade ingen någonsin vänt sig till påven med denna grundläggande trosfråga. Också det villkoret uppfylldes.
Planet till Mongoliet lyfte med påven, hans stora entourage och Cercas ombord. De var på väg till den geografiska och religiösa periferi som Franciskus ville sprida sitt budskap till. I Mongoliet finns 1 500 katoliker nära förenade med kardinal Marengo, som tjänstgjort halva sitt 50-åriga liv där.
Påven prisade de troende och lät bygga en samlingsplats för de fattiga. Han var också generös mot Djingis khan, Mongolväldets härskare. En man som höll samman sitt rike och förenade olika trosriktningar, sa påven. Bokomslaget visar en minimal påve ställd inför en oerhörd Djingis khan.
Under resan blev Cercas övertygad om att han valt rätt titel på sin bok: ”El loco de Dios en el fin del mundo” (”Guds dåre vid världens ände”). I den finns inte ett spår av nedlåtenhet. Påven bar namnet Franciskus av respekt för och kärlek till tiggarmunken och helgonet Franciskus av Assisi, kallad Guds dåre. Till dårarna hör, enligt Cercas, också de självuppoffrande missionärerna, de som lever nära de fattiga och eländiga utan att ens få försöka omvända dem. Sådan är påvens tro och påbud.
Cercas, som kallar sig ”dåren utan Gud”, arbetade två år med sin bok, genomförde 150 intervjuer och fick möjlighet att ställa sin fråga till påven om evigt liv.
Cercas är en av Spaniens främsta författare och medlem av Spanska akademien. Många av hans böcker är översatta till svenska, bland annat ”Hjältarnas återtåg”, en prövande, resonerande bok om spanska inbördeskriget. Han är uppväxt i ett katolskt hem och var en tid praktiserande katolik. Han ville, skriver han, göra sig av med sina senare års fördomar mot katolicismen.
Han får stöd av Franciskus tro och praktik, till exempel hans uppror mot klerikalismen. Den är kyrkans cancer, säger påven. Det djupt klerikala ställer prästen över församlingen, ger honom en förtryckande makt och bereder väg för korruption. Kyrkan får aldrig bygga en mur runt sig; den ska synas på gatorna, där de fattiga och utstötta lever. Om detta inte sker förfaller kyrkan.
Franciskus fördömer också det han kallar ”konstantinism”, ett begrepp som går tillbaka till den romerske kejsaren Konstantin, grundare av Konstantinopel. Denne ville styra över både kyrka och politik – en personlig maktkoncentration, främmande för påven. Han åskådliggör med ett exempel från småstaden: ”Prästen ska inte stå bredvid borgmästaren.”
Cercas stannar upp inför frågan om Franciskus politiska bakgrund och avfärdar alla egendomliga föreställningar om att han är marxist, kommunist, ”röd” eller ens lockad av befrielseteologin. Möjligen var han under sin tid i Argentina ”peronist”, alltså anhängare av Juan Pérons populism, ibland fascistorienterad, ibland vänsterpräglad.
Inte så märkvärdigt: peronismen och katolska kyrkan i Argentina var sammanvävda.
Påvens radikala antikapitalism och ekologiska engagemang följer främst av att katolska kyrkan orienterat sig mot det globala syd. Franciscus kanske mest avgörande och riskabla insats är just detta, att ”avitalienisera” och placera kyrkans centrum utanför Europa. Cercas skriver om påvens distans och skepsis till de stora europeiska kyrkorna, särskilt till den spanska, djupt reaktionär och klerikal. Därifrån har motståndet mot påven varit särskilt starkt. I den konflikten ställs också den spanska nationalkatolicismen mot påvens globala ekumenik.
Det finns en liten aning av nostalgi hos Cercas, en längtan efter barndomens kyrka, ibland efter ett kristet uppror. Han kallar kristendomen revolutionär – den gör uppror mot döden. Större än så kan en revolt inte bli. Han ställer sig frågor om människors behov av en Gud och får inte så stor hjälp av påven. ”Tron är en gåva”, säger påven en aning konventionellt. Den är laddad av atracción, av lockelse.
Franciskus var ingen djupsinnig, teoretiskt orienterad teolog – men, skriver Cercas, absolut ingen antiintellektuell. Han var mycket beläst också naturvetenskapligt och han var teoretiskt reflekterad.
Avståndet till hans företrädare Ratzingers (Benedictus XVI:s) akademiska nivå var ändå långt. Denne var dock helt oförmögen att skapa en folklig kyrka. Han ville ha militär ordning, skriver Cercas, innan författaren övergår till att studera kyrkans förhållande till humorn med utgångspunkt i den rumänske författaren Ciorans aforism om religiositetens oförenlighet med skämt. Franciskus dementerar. Han läser med stor ironi upp vissa texter ur Bibeln, skrockar över sina egna brister och erkänner sin förtjusning i den kvicke brittiske författaren och katoliken GK Chesterton och hans berättelser om Fader Brown.
Cercas förvandlar påvens lättsamhet till ett religiöst budskap: ”Humorn är Guds nåd.”
Med viss försiktighet prövar den spanske romanförfattaren påvens psykologi, men det ger inte så mycket. Påven kallas en mycket komplex gestalt, som i likhet med många kämpat mycket med sina inre motsättningar för att bli solid.
En egenskap hos påven som Cercas återkommer till gång efter annan är hans utpräglade karaktär som maktmänniska. Han har som ett tydligt exempel byggt en fast grund för kontinuitet genom sina utnämningar av kardinaler. 79 procent har lyfts till sina ämbeten av Franciskus. I tretton år har han kunnat skydda sitt uppdrag från systematiska attacker och avancerade intriger. Hans folkliga kyrka har stått emot den klerikala. ”Franciskus har inlett en revolution. Den gamla katolska kristenheten var en perversion”, skriver Cercas.
Hans bok ska översättas till 34 språk, och den är redan tre veckor efter utgivning Spaniens mest sålda bok. Författaren värjer sig mot kritiken att han är för välvilligt inställd till kyrkan: ”Inte alls. Jag lyssnar och berättar. En författare ska inte värdera och kommentera.”
Cercas prognoser för Vatikanens framtid är optimistiska, präglade av hans närhet till påven och dennes närmaste män: Franciskus katolska skapelse kommer att stå emot motståndet. Fast, tillägger Cercas, Franciskus måste följas av fyra likasinnade påvar för att hans verk ska leva vidare.
Påvens svar till Cercas mamma, som önskade återförening i himlen med sin man, får inte avslöjas.
Läs mer om påve Franciskus här och fler av DN:s bokrecensioner här
