Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Essäbok
Horace Engdahl
”Själen och musiken”
Albert Bonniers förlag, 120 sidor
God prosa kräver gott självförtroende. Särskilt i det korta formatet. För att få stuns i grejerna måste man kunna slå fast saker utan att darra på manschetten.
Härmed är detta att betrakta som fastslaget.
Horace Engdahl darrar inte på manschetten. Och han har stuns i grejerna. I ”Själen och musiken” fortsätter han att odla den genre som han under de senaste decennierna har stakat ut som sin särskilda terräng i det svenska litteraturlandskapet: fritt flygande kortprosa. Få författare är lika roliga att läsa som en Horace på gott humör.
Och i ”Själen och musiken” ger han intryck av att vara det. Könskrigaren Engdahl lyser här med sin frånvaro; i stället prisas den ”fredliga kärleken”, liksom barndomens första, överväldigande förälskelse. Skildringen av den senare är rentav väl len och lättsmält. Glimtarna av den förra däremot rörande. Även om de är så flyktiga att ”glimtar” nästan är för mycket sagt. Enligt Horace är ”att betrakta det egna livet som litterärt material […] en streberidé som får ett drag av kannibalism när den skrivande dessutom tar för sig av närståendes hemligheter”.
Följaktligen är bokens stora ämne klassisk musik; specifikt Chopin, Wagner och Brahms. Avståndet mellan omedelbarheten i upplevelsen av musik och den sega, teoritunga pappersmassa som skriften om musik riskerar att förvandlas till är potentiellt enormt. Men sträcks inte ut här. När brevitas är av nöden kan man lita på Horace. Han undviker överlånga diskussioner genom att helt enkelt utbrista: ”Låt mig slippa resonera om Chopins storhet.” Bilderna som musiken frammanar på sidan har som sig bör något av stjärnregn över sig:
”Femte variationen [av Brahms Haydnvariationer] andas Mendelssonscherzo, det lätta, flygande humöret, avrivna blomblad som landar i gräset när ett sagoväsen löper förbi.”
Även intellektuellt ställer sig Engdahl på omedelbarhetens sida, mot de avancerade estetiska teorier som han ännu finner ”fascinerande, fast då på samma sätt som man trollbinds av ett skådespel på teatern, nämligen med förutsättningen att det inte är verklighet”. Han försvarar Wagner och det naiva under som kännetecknar hans konst mot såväl modern skepsis som politisk misstänksamhet, och föreslår rentav att det är ”motståndet mot Wagners överväldigande verkan” som har lagt grunden till västerlandets i hans tycke överdrivna teoretiserande om konst.
Horaces historieskrivning är förstås högst personlig – men framför allt intressant och levande. Sin vana trogen väcker han också viss motsägelselusta
Den relativt ordlösa musiken och det ännu ordlösare måleriet – som under sent artonhundratal stod skyhögt i kurs – väckte den ständigt babblande litteraturens avund och tävlingslusta. Enligt Engdahl var det först med Marcel Prousts språkorgier som författare på allvar kunde mäta sig med musiker och målare – och det till den grad att ”hans romansvit sög till sig all levande substans, så att den föregående epoken vid sidan av ‘På spaning efter den tid som flytt’ ibland kan te sig som fjolårets tomma getingbo”.
Innan Proust hade den franske poeten Stéphane Mallarmé, en av de viktigaste föregångarna till modernismen, försökt och misslyckats. Han ville skapa samma slags allkonstverk som Wagner, fast med bokens vita sida som enda scen och orden som gåtfulla backanter i djärva språng. I ”Själen och musiken” påminner Mallarmé om en litteraturens Prometheus – full av beundransvärd dårskap – fast besluten att stjäla elden från musiken.
Horaces historieskrivning är förstås högst personlig – men framför allt intressant och levande. Sin vana trogen väcker han också viss motsägelselusta. Särskilt när han agerar sunt-förnuftsman och klassar motsättningen mellan konsten och livet som ”en myt för snobbar” – strax efter att ha kommit ut som estetisk aristokrat för alltid definierad av ”ett par, tre musikupplevelser som, om man vill, kan kallas ödesdigra eftersom de ledde mig avsides och förstörde min möjlighet att vara ‘vanlig’, vilket utan tvivel är det lyckligaste för en människa”.
Men med sin prosa erövrar Horace Engdahl också det whitmanska privilegiet: att säga emot sig själv.
Läs fler texter av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
