Drama
”Goodbye Julia”
Regi & manus: Mohamed Kordofani.
I rollerna: Eiman Yousif, Siran Riak, Nazar Goma, Ger Duany m fl. Längd: 2 tim (från 15 år). Språk: arabisk. Biopremiär
Ett till synes ständigt pågående inbördeskrig, hungerkatastrofer och massflykter. Det är de återkommande rubrikerna från det konfliktfyllda Sudan.
Finns det en annan historia, en annan kontext? ”Goodbye Julia” är den första sudanesiska långfilmen som förra året lyckades nå Cannes filmfestival och vann pris i serien Un certain regard. Den målar upp en fond som berättar om den gamla, rasistiskt färgade konflikten mellan nord och syd med fokus på tiden före nationsseparationen 2011. Men det handlar knappast om någon didaktisk och politiskt korrekt historielektion med enkla svar.
Långfilmsdebuterande Mohamed Kordofani, en avhoppad flygingenjör från Khartoum som satsat alla sina pengar på att skapa ett inhemskt filmbolag, lyckas fånga uppmärksamheten på en gång. Troféfrun och den forna sångerskan Mona lever lyxliv instängd bakom galler med sin muslimska, dominanta make. Försörjd, men effektivt tystad. En stunds ouppmärksamhet bakom ratten får långtgående konsekvenser för en annan kvinna, småbarnsmamman Julia.
Monas akut dåliga samvete får henne att anställa den utsatta Julia som hembiträde. Hon hjälper den lilla sonen Daniel att börja i en bra skola och betalar för Julias vuxenutbildning. En komplex relation i ett hem där husets herre gärna kallar de kristna sudaneserna från syd för ”slavar”. Men banden mellan de två omaka kvinnorna blir snabbt allt starkare med inslag av såväl oväntad vänskap som erotiska undertoner.
Kordofani har kanske tittat på den iranska mästaren Asghar Farhadis moraldramer som ofta kretsar kring intrikata skuldfrågor, men kanske även på Ingmar Bergman. Relationen mellan Mouna och Julia (suveränt spelade av Eiman Yousif och Siran Riak) har klara ”Persona”-vibbar där maktbalansen mellan kvinnorna ständigt skiftar. Med en skarpsynt känsla för thrillerdynamik osäkrar regissören hela tiden berättelsen. Vad som är sanning och vad som är lögn i det flotta men instängda hemmet tycks osäkert.
Spänningen ökar i takt med att det politiska läget blir allt mer explosivt utanför Monas och den aggressiva maken Akrams hus i Khartoum. Den eleganta iscensättningen, det effektiva berättandet med sin skarpa politiska undertext och de komplexa rollerna ger ”Goodbye Julia” en smått magnetisk effekt. Det är också befriande att Kordofani, trots det allvarliga uppsåtet, vågar vara både melodramatisk, väva in feel good-stråk och lägga in stifulla sångnummer. Publikfriande i ordet bästa bemärkelse.
Se mer. Tre andra kvinnoberättelser från den afrikanska kontinenten: ”I am not a witch” (2017), ”Binti” (2020), ”Banel & Adama” (2023).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad.
