Det är omvälvande tider. Man får inte sjunga att utlänningarna ska ut, inte ens på Sverigedemokraternas EU-valvaka. Vissa kanske säger: om inte där, var fan får man då göra det? Det vet jag tyvärr inte. Däremot undrar jag ibland om inte sverigedemokraten David Lång möjligtvis hade kunna sitta kvar i riksdagen om han bara sagt: ”Har ni ingen humor? Det var givetvis satir. Jag drev med den mediala nidbilden av en SD-politiker. Det fattar ni väl själva att ingen är så korkad att man själv söker upp en journalist och börjar sjunga om att utlänningarna ska ut?”
Om han sagt så – hade han då kunnat sitta kvar? Möjligtvis. För satir är en ljuvlig uttrycksform som kan innefatta lite allting. Satir är också lämpligt nog Sverigedemokraternas favoritkategori av underhållning. Efter ”Kalla faktas” granskning av SD:s så kallade trollfabriker menade Jimmie Åkesson och tiotusentals (eller var de tjugo?) SD-twittrare, att allt som delats via dessa konton var satir.
Åkesson sa då i Aftonbladet: ”Förstår man inte humor och satir så är det nog ingen mening att man försöker förstå.” Och: ”Det svårt att förklara humor för någon som inte håller med.” Två goda poänger av Åkesson. Det är nästan omöjligt att förklara humor för någon som inte håller med.
Jag såg reportaget om trollfabrikerna och kunde inte undgå att lägga märke till att mina egna humorklipp dök upp flitigt i programmet. Frågan är om någon person, ej verksam i riksdagen, syntes lika mycket i de där delade trollklippen som jag. Det visade sig att SD:s trollfabriker stundtals tyckte att jag sa något viktigt om samtiden.
Jag har föreläst om ämnet, jag har varit inhyrd på konferenser, där humorlösa män och kvinnor har suttit och nickat i takt medan jag pratat om satirens vikt i samhället.
Många menar att SD ligger i framkant när det gäller att använda sig av slagkraftig satir. I deras egen mediekanal Riks bjöds det för något år sedan på en lustig sketch, där medieprofilen Chang Frick simulerade att han var Turkiets president Erdogan. Hur han visade det? Han bar en Erdogan-mask, samtidigt som han gång på gång upprepade att han var Erdogan. Satir behöver inte alltid vara komplicerad, så länge den är sann. Givetvis en sketch alldeles för vågad för att kunna visas i statens propagandaapparat.
Joanna Doona, biträdande lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, säger i nätmagasinet Konkret: ”Det verkar som att digitala mediers framväxt i allmänhet har bidragit till mer satir.”
Kul! Det är roligt att satiren diskuteras eftersom jag själv är handelsresande i det. Och det praktiska med att vara handelsresande i just satir, är att ingen vet vad det är. Samt att alla låtsas veta. Jag har föreläst om ämnet, jag har varit inhyrd på konferenser, där humorlösa män och kvinnor har suttit och nickat i takt medan jag pratat om satirens vikt i samhället. För vad är satir? Ingen vet. Det enda man vet är att alla säger sig älska det. Det är elitistens form av humor, den upphöjda formen av det billiga garvet. ”Gärna satir som får mig att tänka till, som får mig att ifrågasätta min egen världsbild”, så brukar de säga.
Jag minns när jag var på anställningsintervju för programledarjobbet för ”Svenska nyheter”. Innan jag ens hunnit slå mig ner fick jag en fråga från en av SVT-cheferna: ”Messiah, vi kan väl börja med att fråga: Hur skulle du själv definiera satir?”
Frågan kom givetvis som ett slag i magen. Det är lite som att man ansöker om prästvikariatet och innan man ens hunnit in i kyrkan säger kyrkoherden: ”Först, kan du bara lite snabbt beskriva Gud för mig. Bara så jag vet att vi pratar om samma person här.”
Satir hade kunnat vara när en 50-årig sverigedemokratisk riksdagsledamot står och sjunger för en journalist att utlänningarna måste ut.
Vad är satir? Vad svarar man ens på en sådan fråga? Jag mumlade någon klyscha om att satir, i den bästa av världar, innehåller både skrattets lätta kvickhet och eftertankens kranka blekhet. Mannen som ställt frågan nickade igenkännande. Mötet fortgick, jag fick jobbet. Två av de fyra som var med har senare erkänt att de satt där, livrädda att frågan sedan skulle ha lämpats över på dem.
Oavsett vad satiren exakt fyller för roll märker man tyvärr väldigt snabbt hur den, precis som allt annat i det här landet (Planetens överlevnad! Eurovision! Bögarna!), har blivit till en höger/vänster-fråga. Satiren har ändå funnits som koncept i några hundra år nu. Och till dags dato har aldrig någon, på varken vänster- eller högersidan, skrattat en enda gång åt något som gjort narr av deras egna politiska synsätt. Därför måste man som satiriker ständigt påminna sig om att man gör material för barn – för små, små barn.
Jag vet inte mycket om Jimmie Åkesson men jag vet att han givetvis inte har en susning om vad god satir är. Det har nästan ingen.
En vänsterpartist twittrar:
”Herr talman” på SVT levererar guld varje vecka just nu. Regeringen och SD får kopiöst med stryk.
Förutom det anmärkningsvärda i att som vuxen man känna så starkt för dockteater, är det också anmärkningsvärt att bara hylla satir som bekräftar den egna världsbilden.
Så vad är då satir? Det finns ett ärligt svar givetvis: satir är när någon uttrycker en åsikt vi redan har, på ett fyndigare sätt än vi själva mäktar med. Satir är när någon bekräftar vår världsbild, med hjälp av ett gäng övertydliga poänger. Och satir hade kunnat vara när en 50-årig sverigedemokratisk riksdagsledamot står och sjunger för en journalist att utlänningarna måste ut.
David Lång borde givetvis bara där och då ha sagt: ”Förstår man inte humor och satir så är det nog ingen mening att man försöker förstå. Nu skulle jag vilja ha lite dip till de här chipsen, finns det här någonstans tror du?”
Läs också:
Per Hagman: Det här lär bli den sista sommaren någon tar en Voi till sin fuckboi
