Mia Engberg utropar filmens död – och väcker Marguerite Duras till liv

Harmony Korine avrundade sommaren med några sköna veckor i rampljuset. Under filmfestivalen i Venedig hävde ”Spring breakers”-regissören ur sig provokativa sägningar som att den hyperintensiva influeraren IShowSpeed är den nya Tarkovskij och – okej, mindre chockerande – att långfilmen inte längre är den dominerande konstformen. Själv kategoriserar Korine sina nya experiment som ”post-cinema”, där han hämtar inspiration från datorspel och skapar visuella effekter med hjälp av AI.

Tja, det finns olika sätt att hantera filmens så kallade död. Medan kaxmörten Korine dansar på graven med digitala sabotage, ägnar sig den jämnåriga filmaren Mia Engberg åt en mer traditionsmedveten självkritik. Trots att undertiteln kan verka som ett klickbete är boken ”Mörker som material. Essä om filmens död” prövande snarare än provocerande.

Men filmen ska alltså dö, konstaterar Mia Engberg, mer målmedvetet än sorgtyngt. I boken ger hon uttryck för en mer grundläggande skepsis kring filmisk representation. Som dokumentärmakare har Engberg själv gått från att försöka fånga verkligheten med kameran till att vrida och vända på olika audiovisuella element i den personliga minnesfilmen ”Belleville baby” från 2013.

Sedan dess skulle man kunna säga att hon har radikaliserats, eller hur man nu ska förhålla sig till experimenten kring filmer utan bilder. Rättare sagt filmer där bilderna är svarta och publiken får hålla tillgodo med röster på ljudspåret. Engberg har testat liknande tankegångar förut, bland annat i boken ”Den visuella tystnaden” (2021).

”Mörker som material” består av längre resonerande kapitel, kortare fragment och insprängda konversationer med ”Marguerite Duras”. Det vill säga fingerade (roliga!) samtal med den franska författaren och regissören, som i den drömska filmen ”India song” (1975) förlade handlingen utanför bild, och i ”L’homme atlantique” (1981) lät bilden svartna helt och hållet.

Det är förstås lätt att misströsta över sakernas tillstånd. Vad ska filmare göra när uddlösa bilder regerar med algoritmernas hjälp? Kan icke-bilder vara en motståndshandling i tider av visuell överstimulans och konstant uppkoppling?

Engberg varvar det personliga och det politiska. ”Mörker som material” handlar bland annat om resan mot döden och vägen tillbaka till livet. Tankarna på en helsvart film hängde ihop med cancerdiagnosen och idén om att skapa en exit piece. Engberg nämner även Derek Jarman som gjorde den monokroma filmen ”Blue” (1993) när han var döende i aids och höll på att förlora synen.

Engbergs kritik kring bilden slutar dock inte i en antifilmisk återvändsgränd, där varje försök till visuell gestaltning måste rentvås från misstankar om manipulation. Texten känns inte poserande eftersom författaren är rörlig i tanken.

”Du borde inte ge efter för viljan att behaga”, invänder Duras. ”Så tänkte jag också förut, men jag tror att jag har ändrat mig”, svarar Engberg.

När filmmediet var nytt beskrevs det i termer av levande bilder, och som ett löfte om att döden inte längre skulle vara slutgiltig. En ljusets teknologi, där samspelet med mörkret var helt grundläggande.

Mia Engberg påminner om hur mycket som förändrats sedan analog biograffilm blev digitala pixlar i var mans hand. ”I biografens mörker framträder detaljerna i en nattscen eftersom inget ljus konkurrerar med den. När åskådaren ser en mörk bild på en digital skärm i dagsljus ser hon däremot bara sig själv, som i en svart spegel”, heter det i en skräckinjagande formulering.

Men det är glädjande och stimulerande att läsa en engagerad reflektionsbok som uppehåller sig vid de stora filmfrågorna, och inte branschtillvända diskussionsämnen av typen: ”Hur ska svensk långfilm konkurrera om publiken med ’Wahlgrens värld’?”

Dominerande konstform eller ej – den rörliga bilden är knappast mindre estetiskt mångbottnad eller existentiellt angelägen. Som när Mia Engberg, efter den lyckade cancerbehandlingen, återupptäckte hur träd och gardiner vajade i vinden: ”små saker som tidigare varit betydelselösa men som nu blev tecken på liv”. Vem kan motstå impulsen att fånga det med en kamera.

Läs också:

Mia Engberg: ”Jag visste inte om jag skulle överleva”

Recension: ”Hypermoon” är ett vindlande vackert bildkonstverk”