Mia Threapleton satt på ett tåg hemma i Storbritannien när hon fick höra att Wes Anderson hade gett henne den kvinnliga huvudrollen i ”The Phoenician scheme”.
– Jag trodde inte att det var sant, jag gömde mig bland några cyklar och bad min agent ringa och dubbelkolla att det verkligen var på riktigt! Sedan började jag storgråta, berättar Mia Threapleton som är dotter till storstjärnan Kate Winslet och regissören Jim Threapleton.
Nu sitter hon i ett luxuöst hotellrum i Cannes med utsikt över ett grått hav och en stålgrå himmel. En färgskala som snyggt matchar tonen i Wes Andersons nya film. Efter den turkosa bagatellen ”Asteroid city” (2023) är filmvärldens mesta vintageälskare tillbaka med en klurig och lite murrig moralitet. Det handlar om tro, hopp och kärlek mot en fond av förra seklets kapitaliska och kolonialistiska rovdrift. Samt Wes Andersons mest kärleksfulla far-dotter-berättelse sedan ”The Royal Tenenbaums”.
”The phoenician scheme” cirklar elegant runt Zsa-Zsa Korda (njutningsfull spelad av Benicio del Toro), en samvetslös industrialist som är hotad till livet av sina fiender och ständigt störtar med olika flygplan.
Han är en affärspamp av den gamla skolan som bland annat påminner om magnaten William Randolph Hearst i ”Citizen Kane”, skeppsredaren Onassis samt oljemagnaten och filantropen Calouste Gulbenkian. Han försöker trygga sitt företag – och kanske lugna sin oroliga själ – genom att återknyta kontakten med sin skeptiska dotter Liesl som är uppväxt i ett kloster.
Filmen har en nästan skrattretande stjärnspäckad rollista med namn som Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Bryan Cranston, Willem Dafoe, Rupert Friend och Tom Hanks. Ändå är det den blonda brittiska nykomlingen som stjäl rampljuset från en parad av Hollywoods mest kända namn.
Ingen har heller undgått det faktum att Mia Threapleton dessutom utstrålar samma okuvliga energi som sin kända mor. Hon delade scener med sin mamma redan i långfilmsdebuten ”A little chaos” (2014) i regi av Alan Rickman. De har också spelat tillsammans i det laddade och gripande mor-dotter-dramat ”I Am Ruth” som bland annat kretsar kring psykisk ohälsa bland unga, näthat och avklädda selfies på sociala medier.
Nepobaby-stämpeln verkar dock inte tynga den charmerande 24-åringen som får sitt stora genombrott i Cannes. Hon bar till och med mörkgrön, broderad Oscar de la Renta-klänning på röda mattan inför visningen av ”The Phoenician scheme”. En outfit som speglade den galastass som hennes mor bar när hon vann en Oscar 2009 för ”The reader”.
Att Mia Threapleton fick sin första stora huvudroll av Wes Anderson var en gammal barndomsdröm som blev verklig.
– Det känns som jag fortfarande drömmer fast jag sitter här med dig. Jag har alltid varit ett stort fan av hans filmer. Jag var till exempel helt besatt av ”Moonrise Kingdom” när jag var runt elva-tolv år. Jag gjorde till och med min audition för den här rollen med en scen i ”Isle of dogs”, berättar Mia Threapleton.
Under hela intervjun fingrar hon på sin svarta, ärmlösa volangklänning – en utstyrsel långt från Liesls stärkta, vita nunnedräkt som hon bär genom hela filmen. Just den religiösa aspekten av rollen var en utmaning som Threapleton tog sig an som en ivrig student.
– Jag kommer ju inte från något religiöst hem utan jag fick verkligen försöka lära mig allt om katolicismen från grunden. Det var otroligt fascinerande.
– Jag hade turen att få resa just till Rom för att prova kläder och för att vår underbara kostymör fanns där. Det är ju katolicismens hjärta. Det finns så mycket vackra kyrkor och otrolig arkitektur, så mycket skönhet. Jag har också träffat präster, gått i mässor, läst bibeln och försökt att förstå alla nyanser och ritualer. Konstnärligt var det fantastiskt givande, särskilt som Liesl är en person som kämpar med sin tro och har svårt att höra Gud.
Däremot delar hon inte filmnörden Wes Andersons stora förkärlek för den spanska legendaren Luis Buñuels vars surrealistiska verk är marinerade i den katolska tron och dess symboler.
– Men jag ska försöka se så många jag hinner så snart som möjligt, säger hon plikttroget.
Jag frågar hur det var att vara novis i excentrikern Wes Andersons stiliserade, tablåaktiga tittskåpsvärld där det ställs höga krav på att skådespelarna kan kontrollera sina ansiktsuttryck.
– Ha ha, ja det kunde vara rätt svårt att hålla masken ibland, särskilt när jag spelade mot Michael Cera som kan vara så fruktansvärt rolig, säger Threapleton om sin motspelare som gör rollen som filmens norska (!) privatlärare Bjorn.
– Vid ett tillfälle började han improvisera och göra en massa gurglande ljud. Det gav mig och Riz Ahmed en sådan skrattattack att vi var tvungna att stirra ner i golvet istället för på varandra. Men i övrigt var det inte så svårt att se lite sträng och stram ut eftersom det i grunden är en ganska allvarlig historia, säger Threapleton.
Under filmens gång utvecklas och mognar Kordas och Liesls relation, inte minst eftersom Benicio del Toros rollfigur har flera nära döden-upplevelser som tar honom till himlen och Gud fader själv (en underbart ironisk Bill Murray i en miniroll).
Den prylgalna autenticitetsjägaren Wes Anderson gav sin unga nya stjärna tre specialgjorda objekt – ett exklusivt radband, en utsirad dolk och en diamantströsslad, glittrande pipa – som ett sätt att hjälpa henne att utveckla rollfiguren.
– När Liesl först dyker upp i filmen är hon som ett oskrivet blad, men sakta men säkert får hon mer auktoritet. Jag är inte säker på att nunnor bär kniv eller röker pipa. Särskilt inte sådana lyxiga pipor men det gjorde henne väldigt intressant. Att röka pipa beströdd med diamanter gav mig en sådan särskild känsla av enorm styrka.
Det exklusiva radbandet, framställd av den klassiska franska smyckestillverkaren Cartier, gav dock Mia Threapleton mest ångest.
– Jag var livrädd att jag skulle ha sönder någonting. Wes fick tvinga mig att använda den, säger hon och ser lite skärrad ut vid minnet.
Och nej, det var ingenting som hon fick ta med sig hem vid arbetsdagens slut.
Under inspelningen förekom det inte bara ädla stenar utan till och med äkta konst. Ovanför Liesls säng i filmen hänger till exempel en målning av den franska impressionisten Renoir som en gång tillhörde den svenska stjärnan Greta Garbo. Zsa-Zsa Kordas hem är i sin tur fyllt av allt från träsnitt från 1400-talet till fotokonst och abstrakt expressionism.
– Det är en gammal Hollywood-tradition att hänga upp dålig konst på väggarna när man ska gestalta förmögna människor. Korda är en konstsamlare. Han köper bara riktigt bra verk, precis som många män i den ställningen gjorde förr, förklarar Wes Anderson lite senare i ett angränsande rum.
Han berättar att det var ”superkrångligt” att låna in verken till filmen.
– Det krävde en massa människor med bomullshandskar varje gång de skulle flyttas, särskilt ljus och speciella temperaturer i rummet. För att inte tala om försäkringar… Men det var så värt det, säger han och tillägger entusiastiskt.
– Det händer något med skådespelare när de är i ett rum med riktig konst. En äkta känsla, och en speciell sorts interaktion. För mig var det också ett sätt att försöka reflektera den konst som jag försöker åstadkomma med filmen, säger den 56-åriga Texasfödda regissören som bland annat hämtat inspiration till filmen från sitt eget liv.
Han har själv fått en dotter ganska sent i livet. Del Toros stöddiga rollfigur delar också drag av Wes Andersons bortgångna svärfar som var en känd libanesisk affärsman.
Även Benicio del Toro berättar att han blev starkt påverkad av just konsten i filmen.
– Mellan ”action” och ”cut” var det jag som var ägare av den där Magrittemålningen som hängde bakom mig i en scen. Sådana där detaljer kan verkligen hjälpa till, säger han.
Mia Threapleton håller med om att samspelet mellan skådespelare och de många unika objekten gjorde något med henne:
– Det var en smått surrealistisk upplevelse!
Läs mer om Cannes filmfestival i DN.
