Roman
Mian Lodalen
”Dansaren och demonerna”
Romanus & Selling, 493 sidor.
Först som sist: Mian Lodalen har tagit på sig ett angeläget uppdrag. Genom romanerna ”Lisa och Lilly” 2020, ”Lesbiska ligan” 2021 och nu ”Dansaren och demonen” beskriver hon ett Stockholm som hållits dolt för offentligheten. Livet i en hemlig och förbjuden stad. Hon skildrar de homosexuellas Stockholm under olika perioder av 1900-talet då samkönat sex bekämpades på alla plan: socialt, juridiskt, medicinskt…
I den nya romanen ”Dansaren och demonen” utgår hon från sin egen morbror Hans Wahlström. Han var dansare vid Kungliga Operan, homosexuell, och tog sitt liv. Romanen börjar med hans begravning, så läsaren vet från början hur det hela slutar. Men vägen dit är närmare 500 sidor lång.
Jag har tidigare jämfört Mian Lodalens Stockholmsberättelser med Per Anders Fogelströms. Liknelsen gäller även här. Båda berättar de lättfattligt och medryckande, varmt och sympatiskt, om människor som får kämpa för att skaffa sig en plats och skapa sig ett liv samtidigt som den nya tidens Stockholm växer fram. Ingen av författarna snålar med orden. Hellre en beskrivning för mycket än en för lite.
Och det är något av problemet med ”Dansaren och demonerna”. Om Lodalen hade offrat hundra av de mest omständliga sidorna och sovrat lite i urvalet av den svenska 60-talsrekvisita som proppas in i texten, hade vi snabbare kommit till nerven i den brännande sista delen av boken, där Hasses ”omöjliga kärlek” drar honom mot stupet.
Men det är synd att klaga. Mian Lodalen lyckas onekligen förmedla den utsatthet Hasse upplever. En pojke från Jönköping som tidigt uppfattar de signaler som får honom att känna sig fel. Han identifierar sig inte med hjältarna i pojkböckerna, utan med flickorna som blir kyssta av hjältarna. Och han är bra på att dansa balett. Det är inget som premieras av hans pappa i Småland. Bara storasystern Anita håller på honom.
Hasse blir sensationellt nog antagen till Operans balettskola vid första försöket. Livet i Stockholm börjar och med detta en nervpåfrestande tillvaro. Allt handlar nu om prestation, om att få roller, bostad och vänner. Bostadsfrågan är krånglig men uppenbarligen är Hasse mycket talangfull i balettsalen och tillräckligt vänfast för att få tillhöra en fyrklöver som drar runt på stan. ”Familjen” är två killar och två tjejer i baletten, och de tre stannar invid honom livet ut. Kicki, Eva och framför allt Tom. Även om deras ängslan tilltar i takt med Hasses pillerknarkande. Preludin för att dansa på högsta nivå – Librium för att få sova.
Tom och Hasse får stipendier för att ta danslektioner i Paris, och den speciella och härliga sommaren blir Hasse förälskad i Tom. Trots att de inte blir något kärlekspar, finns Tom kvar som hans trofaste vän.
Hasses växande behov av knark och sex driver honom till mörka parker, badhus och pissoarer, gränder och portvalv, där skumma langare och män som vill ha sex dyker upp. Psst! är en signal han inte missar. Han sjunker allt djupare, magrar, blir frånvarande, disträ. Ständigt påverkad. Samtidigt får han stora roller, till och med huvudroller. Regissören Ingmar Bergman och koreografen Birgit Cullberg är några av dem som väljer ut Hasse till sina dansföreställningar.
Det är tragiskt men i hans fall begripligt att välja döden framför ett liv i total förnedring
Vad nerverna beträffar har Hasse en genetisk belastning. Hans mamma har försökt begå självmord och försvunnit hemifrån flera gånger. Med tanke på detta – och den förväntan som finns från regissör, balettmästare, balettchef och kolleger – är det en närmast omöjlig tanke att Hasse med sitt drypande självförakt, på grund av sin sexuella läggning och vad den driver honom till, ska klara pressen.
När vi snurrat runt på olika adresser, hälsat färdigt på ett antal människor och boken väl hamnar i det obönhörliga, gör Mian Lodalen sin text tät och effektiv. Det är hjärtskärande att följa Hasse i hans hopplöst dåliga val och självdestruktiva beteende. Smärtsamt att se honom kränkas och förminskas. En sjukhusvistelse från helvetet hjälper honom att fatta det avgörande beslutet.
Det är tragiskt men i hans fall begripligt att välja döden framför ett liv i total förnedring. Mian Lodalen gör honom levande igen och sätter ljuset på ett Sverige som just i detta fall har blivit klokare, bättre och roligare.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
