Nu händer det igen. Tårarna och skriken. Den översvallande kärleken. Det händer inte så ofta. Kanske är det bara inför sportens prestationer som vi möter en sådan gränslös och allmänt utspridd beundran.
Reaktionen på de svenska OS-hjältarnas suveräna bedrifter påminner mig om den tid då jag som barn fick vara med om fenomen som Ingemar Stenmark och Björn Borg. När mitt öga – för det händer onekligen då och då – noterar att en tår håller på att sippra fram, reagerar jag ibland förundrat. Men vad är det egentligen i deras bragder som förmår framkalla så starka känslor?
Kanske sätter Jean-Jacques Rousseau, den franske 1700-talstänkaren, fingret på någonting när han säger att människan är det enda djur som inte är nöjd med den natur som hon kommit till världen med. Hon skiljer sig från andra djur just genom sin envetna strävan att ständigt försöka göra sig till någonting mer och bättre än vad hon redan är.
Tanken återkommer gång på gång genom den västerländska idéhistorien: människan är gåtfull och skrämmande i sin förmåga att överskrida sig själv, att efter sina egna begär och drömmar förändra inte bara sina fysiska villkor utan också världen runt omkring henne. Medan termiter, ormar och hundar förblir vad de är genom generationerna, expanderar och omvandlar människosläktet oavlåtligen sig självt till någonting annat och nytt.
En av det moderna samhällets grundstenar – tron på framsteget – springer just ur denna insikt: att människan genom att ständigt utvidga sitt vetande också kommer att utbreda sitt herravälde över tillvaron.
En gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, var hon bunden till jorden och tvingad att bekämpa övermäktiga bestar med klubba och spjut. Några generationer senare smeker hennes ena hand månens grus, medan hon med den andra utvecklar vapen som kan utplåna hela mänskligheten.
Framsteget är naturligtvis i mångt och mycket en myt, särskilt när den förtränger det obehagliga förhållandet att människans utveckling alltid är tvetydig, att vår strävan efter att förbättra vår lott alltid tenderar att bli ett farmakon: på samma gång ett gift och ett botemedel, ett gott (för någon) som alltid riskerar att frambringa ett nytt ont (för någon annan).
Men så har vi alltså sportens fantastiska värld. Här är framsteget betydligt mer mätbart och entydigt. Här finner vi estetisk och moralisk beundran i en mer renodlad form, eftersom den antagligen springer ur en triumfens erfarenhet som var och en av oss bär på i det tysta – de ögonblick då vi själva lyckades övervinna våra ursprungliga fysiska villkor.
För det är just detta man måste framhålla: att människan försöker förbättra sin natur springer ur det enkla förhållandet att vi av naturen – alltså av födseln – är helt hjälplösa och livsodugliga.
Medan vissa djurarter är på benen bara några minuter efter tillblivelsen, dröjer det många månader innan människobarnet på egen hand förmår krypa fram på golvet – och än längre innan hon tar sina första stapplande steg. För att inte tala om hur lång tid det tar innan vi i någon elementär mening kan stå på egna ben.
Och så kommer sportens övermänniskor och visar oss att dessa ursprungliga segrar inte bara kan upprepas utan tas till än vidare höjder. Utsträckas i alla riktningar ytterligare några steg. Som när Armand Duplantis ständigt bryter nya barriärer och visar att det är möjligt att hoppa ytterligare en centimeter mot himlen – och från den jord han ursprungligen var bunden till.
När Duplantis efter sitt nya världsrekord (6.30) i Tokyo – den 15 september 2025 – fick frågan om vad det är som driver honom att ständigt hoppa högre och högre svarade han med vad som kunde vara en blinkning till Rousseau: ”Jag vill vara den bästa möjliga versionen av mig själv.”
När vi jublar över sportens hjältar är det med andra ord kanske för att de visar oss en väg ut ur våra jordiska bojor
När vi jublar över sportens hjältar är det med andra ord kanske för att de visar oss en väg ut ur våra jordiska bojor. De svarar på frågan om hur långt vi kan vi utsträcka människans möjlighetsfält, om i vilken grad vi kan rubba på de övermakter som livet påtvingar oss – utan att fuska.
Ecce homo! Se vad människan förmår göra, trots allt! Bevittna hur anden inte måste vara kroppens och dödens slav, utan livets herre!
Det vackra med idrottens skådespel är att det så sällan mynnar ut i förgörelse och galenskap, trots att det till sitt väsen handlar om vulkaniska sammandrabbningar mellan mänskliga viljor. Om evolutionens historia visar oss att rivalitet och konkurrens hör till vårt både biologiska och sociala öde, erbjuder sporten en arena där människan inte behöver döda sin nästa för att hävda sitt värde.
Sportens faustiska karaktär kommer till fint uttryck i Muhammad Alis dröm om att en dag anordna turneringar på Mars för att bevisa att han inte bara var vår världs främsta boxare utan hela solsystemets. ”Varför åkte vi till månen? Därför att månen är där. Varför kommer vi att åka till Mars? Därför att den är där. Den som inte vågar ta risker uppnår inte mycket i livet. Jag är en risktagare. Nu satsar jag på odödlighet.”
I det avseendet påminner sporten om kulturlivets och vetenskapens sublimerade kraftmätningar. Även här möter vi i sanning superhjältar som genom självförädling har övervunnit sina ursprungliga villkor, viljor som inte bara förmått mäkta med tillvarons många svårigheter – utan också genom obändig beslutsamhet visat att varje nederlag kan vändas till seger, att det alltid finns nya strider att utkämpa.
Vi behöver naturligtvis inte tro på en Akilles eller en Jesus gudalikhet för att förstå styrkan i de löften som dessa gestalter förmedlar. De homeriska och bibliska berättelserna – för att bara ta två exempel – erbjuder oss ändå en tankens motsvarigheter till den fysiska höjdhoppsribban. Den som kan närma sig sådana stilistiska och narrativa höjder, eller till och med överstiga dem, kommer att överhöljas av kärlek och i bästa fall erövra en plats bland de odödliga.
Friedrich Nietzsches dröm om ”övermänniskan” gör sig på sätt och vis påmind hos oss alla
Friedrich Nietzsches dröm om ”övermänniskan” gör sig på sätt och vis påmind hos oss alla när vi fascineras av dessa gestalter som är larger than life. På gott och ont naturligtvis.
Det är förvisso inte bara vad sportens övermänniskor förmår prestera som kan vara intressant, utan även hur vi andra tolkar det som de lyckats med. Hur vi bemäktigar oss deras gärningar för att upphöja – eller förringa – oss själva.
Sporten erbjuder oss varken någon säker fristad från de farliga ideal om perfektion som får oss att skämmas över vår egen medelmåttighet – eller en självklar motvikt mot det slags banal nationalism som består i att ständigt söka efter bekräftelse på den egna rasens eller etnicitetens överlägsenhet.
Och ändå kan man faktiskt betrakta detta skådespel med en djup beundran och fascination över vad somliga människor förmår göra av sin korta tid på jorden… och i detta känna en viss stolthet över att höra till ett släkte som kan ägna sig åt annat än att försöka utplåna varandra.
Läs fler av DN-kulturs essäer, som Staffan Juléns ”Tid för grönländsk självständighet efter alla koloniala övergrepp”.
