”Men för fan, säg vad jag ska spela och jag spelar vad fan du vill att jag spelar.”
Det är januari 1969, The Beatles har samlats i studion för att värka fram det som ska bli deras sista två album, ”Abbey Road” och ”Let it be”. George Harrison är sur på Paul McCartney. Han är sur på John Lennon. Han är dödstrött på att spela tredjefiolen i The Beatles. Hans ord är bara en kort, typisk arbetsplatskommentar i Michael Lindsay-Hoggs dokumentär ”Let it be”, men som med facit i hand kan tolkas som betydelsefull. Bara veckor innan filmen fick sin premiär skulle historiens största popband vara upplöst för evigt. Och den unika filmen om dem skulle falla ned i en lång glömska.
54 år efter premiären, efter frustrationer och bedrövelser, finns ”Let it be” nu äntligen tillgänglig igen, på Disney+. Regissören Michael Lindsay-Hogg (kanske allra mest känd för att ha medregisserat tv-succén ”En förlorad värld”) möter världspressen framför en zoomskärm i New York. Han har hunnit fylla 84 men ser ut som 50. Kanske beror föryngringen på att filmens förbannelse äntligen har brutits.
– Bitvis har de här fem decennierna varit rätt ledsamma, säger Michael Lindsay-Hogg.
Fakta.”Let it be”
Inspelad i januari 1969.
Medverkande: Paul McCartney, John Lennon, George Harrison, Ringo Starr och Billy Preston.
Första premiär i maj 1970.
Finns tillgänglig på Disney+ från den 8 maj.
– Det har funnits en mängd orsaker till att ”Let it be” inte ens har varit tillgänglig på vhs eller dvd, bland annat musikrättsliga. Men den viktigaste var nog oturen med tajmningen, när filmen väl fick sin premiär fanns plötsligt inte Beatles längre. Det mörker som omgav världens största bands splittring smittade filmen, ända från start.
Och få ville riva upp det såret. Men 2018 hände något. Många känner säkert till regissören Peter Jacksons åtta timmar långa dokumentärserie om The Beatles, ”Get back”, som gick upp på samma strömningstjänst 2021.
Kanske också att denna var baserad, och restaurerad, på Lindsay-Hoggs originalmaterial till ”Let it be”. Men långt färre har fått sett de 80 minuterna i original. Peter Jackson sade själv nyligen: ”’Get back’ och ’Let it be’ har stöttat och berikat varandra, och det är inte mer än rätt att originalet nu får sista ordet i historien om Beatles.”
– När det blev känt att Peter Jackson arbetade med att gå igenom och restaurera mitt originalmaterial så började djungeltrummorna ljuda i det enorma Beatles-communityt runt om världen, säger Michael Lindsay-Hogg och skrattar: ”Ska vi nu äntligen få se ’Let it be’ igen?” Japp, här har ni den!
Samma moderna restaureringsteknik som Jackson tillämpade på ”Get back” har nu också gjort den mycket gott på ”Let it be”. Men när projektet drog i gång i januari 1969 gällde helt andra förutsättningar. Eller, rättare sagt, Michael Lindsay-Hogg hade knappt några alls.
– Allt var lite på uppstuds. Beatles hade fått blodad livetand av min video till ”Hey Jude” som de framförde inför en liten publik på kanske 300. Paul och John bara föreslog: ”Borde vi inte göra en konsertfilm?” ”Visst, kul”, sade jag och började skissa. Men efter bara några dagars arbete ändrades allt till dokumentär. Så det var bara att styra om. Och det kan jag säga, en dokumentär om världens största popgrupp är ett helt annat djur att tämja.
Så hur skulle Michael Lindsay-Hogg göra? Luras. Han placerade ut dolda kameror och mikrofoner i studion och liksom styrde beatlarnas blickar rakt ut i vad de trodde var tomma luften. Resultatet är att samtalen, skämten, tjafsen, låtskeletten och lekfullheten (som när Paul med tenorröst plötsligt bryter ut i en version av gamla ”Besame mucho”), alla förefaller fullkomligt naturliga. Liksom filmens finalscener – den enormt berömda takkonserten som blev Beatles allra sista liveframträdande.
– Jag förstod att ”Let it be” inte kunde avslutas med deras tillvaro i studion, med ännu en repetition av en halv låt. Jag måste knyta ihop säcken med något helt annat. Och det fanns stora, men logistiskt vansinniga, planer på att filma en konsert i ruinerna i Libyen exempelvis. Men en dag sade jag bara: ”Varför inte gå upp ett par våningar och göra det på taket? Paul såg ut som ett frågetecken: ”Göra vad på taket?” Jag svarade: ”Spela!”, berättar Lindsay-Hogg och tillägger:
– Det var alltså januari i London, det blåste svinkallt och var allmänt jävligt, men det blev ett av mitt yrkeslivs varmaste ögonblick. De var på riktigt lyckliga tillsammans där, det kändes tydligt då och det tycker jag att man ser i filmen i dag.
Värmen, spelglädjen, kamratskapet, skämten och smågruffen utgör tillsammans en ärlighet som nutida, mer insmickrande musikdokumentärer sällan förmedlar.
Michael Lindsay-Hogg har gjort mycket film, tv och teater, men allra främst musikfilmer. Som med Simon&Garfunkel, Neil Young, Paul Simon – och inte minst med Rolling Stones. Precis innan ”Let it be” regisserade han deras ”Rock and roll circus”. Han om någon kan jämföra – hade det varit möjligt att göra något liknande i dag?
– The times they are a-changin’, säger Michael Lindsay-Hogg med ett skevt leende. The Beatles, Stones eller The Who sket i image. De hade ett naturligt självförtroende, kunde vara raka och ärliga och inte bry sig om hur något eventuellt skulle påverka bilden av dem. Inget var skräddarsytt som i dag. De sade vad de ville och de menade vad de sade, säger han och fortsätter:
– Och det måste jag säga, jag har många fina erfarenheter från film, tv, teater. Men att ha fått tillbringa några intensiva veckor med The Beatles är den största gåvan. Vad man än lägger in för betydelse i sådant som Georges minimala utbrott så fanns inte alls känslan av att filma en skilsmässa. De hade det fint tillsammans här, det var fyra vänner som hade vuxit och mognat ihop och de skapade storverk. Och jag fick titta på.
”Let it be” har premiär på Disney+ den 8 maj
Fakta.Michael Lindsay-Hogg
Född 1940 i New York som enda barnet till skådespelerskan Geraldine Fitzgerald (hela Michaels liv har omgetts av rykten att pappan var Orson Welles)
Arbeten i urval: ”The Rolling Stones rock and roll circus (1968/1996), ”Let it be” (1970/2024), ”En förlorad värld” (1981), ”Simon & Garfunkel: The concert in Central Park” (1982), ”Neil Young in Berlin” (1983), ”Two of us” (2000, spelfim om Paul McCartneys och John Lennons möte hemma hos den senare i New York 1976).
Michael Lindsay-Hogg har kallats ”musikvideons fader” och har regisserat alltifrån The Beatles ”Paperback writer” via Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash” till Whitney Houstons ”You give good love”.
Läs också:
”Sagan om ringen”-regissören ger den osminkade bilden av Beatles
