Det gick oväntat snabbt för domaren i Ankara att utdöma straffet för Joakim Medin: Redan efter två timmars rättegång och en kort överläggning meddelades domen på elva månaders villkorligt fängelse. Det straffet kommer han alltså inte behöva sitta av (om han inte begår nya brott i Turkiet under de kommande fem åren).
Skulle han också få en villkorlig dom i den följande rättegången i Istanbul, oklart när den sker, eller till och med frikänns, får han resa hem till Sverige. Det är förstås en personlig lättnad för Joakim Medin och hans fru.
Men till syvende och sist sänder både rättsprocessen och domsluten en skarp varning till alla journalister som i fortsättningen vill bevaka Turkiet. Det är inte längre riskfritt för utländska journalister att utföra journalistiska uppdrag i Turkiet. Det kan vara farligt att över huvud taget sätta sin fot i landet.
Och just det, att skrämma utländska massmedier från att granska vad som pågår i Turkiet, var förmodligen själva syftet med att gripa Joakim Medin och ställa honom inför rätta.
Dessutom förändrar inte en villkorlig dom och en eventuell kommande frigivning situationen för den turkiska journalistkåren. Inget land i världen har fängslat så många journalister som Turkiet. Praktiskt taget alla medier i landet kontrolleras av president Recep Tayyip Erdogan.
Det är något som har pågått länge under Erdogans 20-åriga styre, och därmed inget nytt. Repressionen mot det fria ordet har alltid varit hård i Turkiet, men den tilltog kraftigt efter den misslyckade militärkuppen mot Erdogan sommaren 2016.
Kuppen gav Erdogan möjlighet att stärkte sitt grepp över landet och pressfriheten inskränktes drastiskt. Med hjälp av undantagstillståndet stängde eller övertog regeringen omkring 200 tidningar, tidskrifter, radiostationer och tv-kanaler.
Tre år efter kuppen hade över 180 000 anställda fått sparken eller stängts av från sina jobb inom polisen, militären, massmedierna, domstolarna och skolväsendet – vilket motsvarar en tiondel av Turkiets offentliganställda.
När jag då träffade ett antal ledande journalister i Istanbul som nyligen hade avskedats, men som ännu befann sig på fri fot, sade en av dem till mig:
– Turkiet har blivit som ett stort Guantánamo. Det finns tydliga regler för vad man absolut inte får skriva om.
Då satt över 160 journalister i fängelse. Dagens siffra är lägre, och i dag är 42 journalister inspärrade i turkiska fängelser. Men det betyder inte lättnader i pressfriheten eller minskade tvångsåtgärder mot oliktänkande.
Bara den senaste veckan har myndigheterna gripit 47 personer, däribland flera tjänstemän från Istanbuls och Ankaras oppositionella stadsstyrelser och en svärson till stadens populäre borgmästare Ekrem Imamoglu, som greps i mitten av mars. Enligt Istanbuls åklagare var de misstänkta bland annat för att ”leda en kriminell organisation”. Det är den vanliga benämningen när en politiker eller tjänsteman som tillhör oppositionen arresteras.
Den politiska oppositionen är ordentligt nedtryckt. Imamoglus parti, Republikanska folkpartiet (CHP), vann en majoritet av de nationella rösterna i förra årets lokalval. Samma dag som han greps nominerades Imamoglu formellt som CHP:s presidentkandidat.
Arresteringen utlöste den största nationella protesten i landet sedan 2013, då säkerhetsstyrkor brutalt slog ned demonstranterna i Gezi Park-rörelsen. Tusentals personer greps i hela landet under protesterna, och det cirkulerade uppgifter om att många av dem utsatts för misshandel och övergrepp i polisens förvar.
Imamoglu, som tillfogade Erdogans allierade valförluster både 2019 och 2024, gick ut med ett uttalande via sociala medier där han fördömde arresteringsvågen som ett försök av regeringen att med hjälp av ”tomma lögner och förtal” förvandla rättsapparaten till ett politiskt vapen.
Det är exakt vad som har skett med gripandet och rättegången mot den svenske journalisten Joakim Medin. Alla förstår att det inte fanns någon hållbar grund för anklagelserna om ”förolämpning” av statschefen. Lika lite som det finns fog för terroristanklagelserna mot Medin. Det handlar helt enkelt om att den för makthavarna obekväma journalistiken inte ska få finnas.
