Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När det snart har gått tre veckor efter att USA tillsammans med Israel gick till anfall mot Iran står det klart att det inte blev ett snabbt framgångsrikt krig som knäcker regimen i Teheran.
Vita huset har motiverat kriget med att USA var utsatt för ett akut hot från Irans sida. Det var en enkelt genomskådad vals, vilket innebär att kriget bryter mot folkrätten och därmed är illegalt. En följd blev att USA:s antiterrorchef Joe Kent avgick i protest. Han är en ”America First”-republikan, men även många demokrater ser Irankriget som ett svek mot Donald Trumps upprepade vallöften att inte starta nya krig i Mellanöstern.
”Det är tydligt att vi startade det här kriget på grund av påtryckningar från Israel och dess starka amerikanska lobby”, förklarade Joe Kent, vilket kunde tolkas som en blinkning till Maga-rörelsens antisemitiska falang. Men samtidigt är det ett faktum att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i åratal har drivit på för ett krig mot Iran, och till slut lyckades han övertala Trump.
När nu kriget är i full gång uppkommer flera frågor: Kan kriget ”vinnas”? Och hur ska en seger definieras? Trump har aldrig formulerat några distinkta mål med kriget, mer än att Iran inte får ha kärnvapen. För Irans ledare – de som återstår – är saken enklare: överlever regimen är det en slags seger.
Trumps våldslösning bygger på kalkylen att den islamistiska prästregimen i Teheran kan lyftas bort med bomber och riktade mord mot landets ledare.
På grund av den iranska blockaden av Hormuzsundet kastas samtidigt regionen och stora delar av den övriga världen in i en energikris. Europas kallsinniga reaktion när Trump i hotfulla ordalag tiggde om militär hjälp för att öppna Hormuzsundet avslöjar att USA är mer isolerat än under Irakkriget 2003, då främst Tyskland och Frankrike motsatte sig de amerikanska anfallsplanerna. I dag säger USA:s Natoallierade i Europa närmast enhälligt nej till att bli indragna i Trumps nya krig.
Försvarsministern Pete Hegseth hävdar att kriget är ”en strålande militär framgång”. Det kan vara sant i den meningen att USA och Israel har slagit ut en stor del av Irans militära kapacitet.
Men om man lyssnar på amerikanska analytiker anser många av dem att Trump i själva verket har målat in sig i ett hörn.
Visserligen har Irans konventionella försvarskapacitet malts ned och över hälften av den politiska ledningen, inklusive den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei, har dödats.
Men regimen har inte visat tecken på att lägga sig. Iran har fortfarande förmåga att trappa upp sin bombkampanj mot såväl Israel som energiinfrastruktur i Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten. Men framför allt har Iran ett starkt grepp om Hormuzsundet, den för världsekonomin livsviktiga vattenleden. Med drönare och andra lättrörliga vapentyper kan Iran bedriva vad som kallas för ett asymmetriskt krig.
Enbart hotet om att tankfartyg kan skadas får rederierna att avstå från att återuppta transporterna. Det kan USA inte göra mycket åt. Vattenvägen förblir stängd, med följden att oljepriserna – och inte minst bensinpriserna i USA – rusar i höjden.
Iran har därmed fått ett svårintaget taktiskt försteg.
Inom Trumpadministrationen övervägs därför hur fria oljetransporter genom Hormuzsundet kan återupptas. Utan ett avtal med Iran kan det bara ske med militära medel. Och då krävs det sannolikt att en del av Irans kustlinje säkras, inte enbart mot Hormuzsundet utan även längs kusten mot Persiska viken och Omanbukten.
Det kan bara ske genom att amerikanska trupper stationeras på iransk mark.
– I stort sett är det de (Iran) som har korten nu, säger en anonym källa i Vita huset till nyhetssajten Politico.
Det låter som att det kan bli en kapplöpning om klockan. Tidsfaktorn är avgörande i detta krig. Enligt flera bedömningar börjar Israels lager av luftvärnsrobotar tunnas ut. Men även Trumps politiska arsenal blir allt mer uttömd ju längre kriget pågår och allt fler anar att anfallet byggde på en felkalkyl.
Det kan pressa Trump och Netanyahu till desperata åtgärder, till exempel en markinvasion. Och då kan det spelas upp ett scenario som en del bedömare har varnat för: att kriget blir ”Trumps och Netanyahus Vietnam”. Det vill säga på samma sätt som USA på 1960-talet lät sig dras in i ett utsiktslöst krig, utan en klar strategi. Kriget varade i över tio år och slutade med en förnedrande reträtt för supermakten.
