Det är svårt att överskatta vilken betydelse Trump får på världspolitiken. Han beter sig redan som en president och har påverkat utvecklingen i god tid före sin återkomst till Vita huset. Trumps skugga hänger över många länder i världen.
Ändå ser det inte ut som om den politik som Trump har formulerat i slagordet ”America First” – som går ut på att USA vänder sig inåt, inte ska vara en världspolis som dras in i konflikter som inte har med amerikansk säkerhet att göra, och låter andra aktörer sköta problemen på sina bakgårdar – kommer att förverkligas.
Visserligen har den USA-ledda ”liberala världsordningen”, som formades efter det kalla krigets slut, fallit sönder. Den har ersatts av en mångpolig värld med flera inbördes konkurrerande maktcentra som Kina, Iran, Indien och Ryssland.
Men Trumps ”isolationism” har inte hindrat att han efter sin valseger i november har ägnat stor uppmärksamhet åt omvärlden.
Som nu senast: hans hotfulla anspråk på kontroll över Grönland, Kanada och Panamakanalen.
Det är Trump – inte den allt mer osynliga USA-presidenten Joe Biden – som talar med utländska ledare. Trump har besökt Paris, träffat den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj och mottagit utländska ledare på sitt Florida-residens Mar-a-Lago.
Det är alltså ingen entydigt defensiv politik som Trump signalerar.
Men det finns många problem och olösta konflikthärdar i världen som Trump ärver efter Biden där man bara kan gissa hur han ska agera. Till exempel: Exakt hur tänker han sig att förverkliga sitt vallöfte att avsluta Rysslands krig mot Ukraina på 24 timmar?
Det enda riktigt säkra är att han inte är en anhängare av det allians- och institutionsbyggande som har gynnat frihandel, internationell säkerhet och mänskliga rättigheter.
Och hans utspel i flera frågor har redan haft effekt.
Trumps hot om handelskrig och höga skyddstullar mot omvärlden har fått Justin Trudeaus regering i Kanada att börja spricka i fogarna. I Europa skyndar sig ledarna att anpassa sig efter eller bemöta den tillträdande USA-administrationens linje i förhållande till Nato, EU, Ryssland och det pågående kriget i Ukraina.
Mellanöstern genomgår större förändringar än på länge. Irans och Rysslands viktigaste skyddsling – den blodbesudlade Bashar al-Assad i Syrien – har störtats, samtidigt som Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza har försvagats.
Putin kanske hoppas på ökad förståelse från USA:s nya president. Men det ryska inflytandet i regionen har undergrävts genom al-Assads fall, och Trump är ingen beundrare av ”losers”. Dessutom föll Syriens despot så snabbt att det borde ge Rysslands diktator mardrömmar.
På sin presskonferens före jul sade Putin att ”Ryssland återfått sin suveränitet”. Andra skulle snarare säga att Ryssland blivit starkt avhängigt av Kina.
Putin kan trösta sig med att flera av de stora demokratierna i världen – Frankrike och Tyskland, men också Japan och Sydkorea – skakas av politiska kriser och att högerextrema opinioner är på uppgång. En gemensam faktor är missnöje med migrationen och stödet till Ukraina.
Tyskland går till val i februari, och ingen tror annat än att socialdemokraten Olaf Scholz tvingas avgå som förbundskansler. Samtidigt väntas det nazianstrukna Alternativ för Tyskland, AFD, bli näst största parti (efter kristdemokratiska CDU).
Även Frankrike är i politisk kris. Regeringen har ombildats efter att ha fällts av yttersta högern och vänstern. Nästa presidentval är först 2027, men Emmanuel Macron kanske inte sitter kvar tiden ut. Då får högerpopulistiska Marine Le Pen en ny chans att bli president.
Snart får världens mest extrema högerpopulister en mäktig allierad i Vita huset. Det kan få större betydelse än förra gången Trump var president.
Elon Musk, världens rikaste man, investerade hundratals miljoner dollar i presidentvalkampanjen, vilket han har växlat in till en plats i Trumps hov.
Musk har blivit Washingtons näst mäktigaste person och flaggar för att han tänker köpa val även i utlandet.
Nigel Farage, ”Brexit”-agitatorn som leder det brittiska Reformpartiet, räknar med att få generösa bidrag från Musk.
Den sydafrikanske mångmiljardären har också markerat stöd för de tyska nyfascisterna. På sitt sociala nätverk X skrev Musk att ”endast AFD kan rädda Tyskland”.
Det är illavarslande för ett redan instabilt och krisande Europa.
