Både traditionellt och sedan Sovjets sammanbrott, har det kristna Armenien, som bortsett från Georgien omges av muslimska stater, tytt sig till Ryssland. Moskva har hållit regeringen i Jerevan under armarna ekonomiskt och bakom ryggen säkerhetsmässigt – mot att Moskva har fått stationera en stor militärbas och gränstrupper från FSB på landets territorium.
Det fanns i bakgrunden när Ryssland i början av 1990-talet inte motsatte sig att armenisk militär ockuperade den armeniskbefolkade regionen Nagorno-Karabach och därefter nära en femtedel av Azerbajdzjan. Under mer än 30 år åtnjöt Nagorno-Karabach närmast villkorslös rysk uppbackning.
Men under de senaste åren har relationen Jerevan-Moskva förändrats till det sämre. Samtidigt är inte Armenien längre militärt överlägset sin historiska ärkefiende. Azerbajdzjans väldiga gas- och oljerikedomar i Kaspiska havet har växlats in i en stark krigsmakt, med modern beväpning från Turkiet.
Det har tvingat det betydligt fattigare Armenien till en ömtålig balansgång gentemot sina starkare grannar.
Här såg den azerbajdzjanska militären sin chans. Hösten 2020 inledde Azerbajdzjan ett blixtkrig och återerövrade större delen av de ockuperade områdena i omlandet kring Nagorno-Karabach. Tre år senare, i september 2023, anföll Azerbajdzjan på nytt, med följden att den icke-erkända Republiken Nagorno-Karabach upplöstes och samtliga de 100 000 armeniska invånarna tvingades fly till moderlandet. Det finns inga större realistiska förutsättningar för att den etniska rensningen ska upphävas och att armenierna får återvända till sina hem.
Sedan dess har förhandlingar pågått, och de har nu har resulterat i att Armenien inom kort ska lämna över fyra gränsbyar, som i årtionden varit under armenisk kontroll, till Azerbajdzjan.
EU och USA har välkomnat gränsuppgörelsen, och även Azerbajdzjans president Ilham Aliyev – de senaste krigens segerherre – säger sig vara tillfreds. Men nöjer han sig med det? Aliyev har också talat om ”västra Azerbajdzjan”, vilket uppfattas som hotfullt, eftersom han med det begreppet syftar på dagens Armenien.
Den armeniske premiärministern Nikol Pasjinjan säger sig nu hoppas på att gränsavtalet snart ska följas av ett fredsavtal med Azerbajdzjan. De två grannländerna har befunnit sig i konstant krigstillstånd alltsedan Sovjetunionen började splittras upp för 35 år sedan.
Den armeniska oppositionen protesterar högljutt mot gränsjusteringarna, kallar Pasjinjan för förrädare och varnar för att eftergifterna kommer att få Azerbajdzjan att trappa upp kraven. Under denna vecka har en grupp demonstranter under ledning av den armeniska apostoliska kyrkans ärkebiskop Bagrat Galstanian marscherat mot huvudstaden från den nordöstliga provinsen Tavush, där gränsbyarna ligger, för att försöka stoppa överlämnandet av byarna.
Oppositionen befarar nya gränskrav som främst gäller den så kallade Zangezurkorridoren, som är tänkt att förbinda Azerbajdzjan med Nachitjevan, en azerisk exklav som är inklämd mellan Turkiet, Armenien och Iran. Armenien har sagt blankt nej till Zangezurkorridoren, då den kan skära av landet från förbindelsen med Iran, en nära allierad till regeringen i Jerevan.
De senaste årens armeniska förluster har också kastat om det geopolitiska läget i regionen. Framförallt har Moskvas roll som övervakare av maktbalansen minskat. Ryssland hade fullt upp i Ukraina när Azerbajdzjan anföll. Den ryska fredsbevarande styrkan i Nagorno-Karabach ingrep inte, och har nu dragits bort. De ryska gränstrupperna mot Nato-landet Turkiet är kvar, liksom den ryska militärbasen i Gyumry.
Armenierna tolkade den ryska passiviteten som ett svek av sin historiska bundsförvant. Medan Armenien tidigare inte tagit någon kraftfull ställning i Ukrainakriget har nu parlamentet i Jerevan gått ut med ett fördömande av Rysslands krigföring.
Pasjinjan har ändå försökt agera varsamt, och har aktat sig för att bryta med Moskva. Samtidigt reste han i april till Bryssel, mötte EU-presidenten Ursula von der Leyen och USA:s utrikesminister Antony Blinken, och fick löften om stöd på över 300 miljoner euro.
Besöket ledde till upprörda kommentarer från Moskva, vars utrikesdepartement förklarade att ”USA och EU försöker dra in södra Kaukasus i en geopolitisk konfrontation”. Detta trots att Pasjinjan inte fått med sig några säkerhetsgarantier från Bryssel. Armenien ligger inte högt på västmakternas agenda. Dessutom har de relationerna till den allt tyngre och fossilrika aktören Azerbajdzjan att ta hänsyn till.
Fakta.Zangezur-korridoren
En sträcka över södra Armeniens territorium – i den armeniska Syunik-provinsen – på 43 kilometer skiljer Azerbajdzjan från den autonoma azeriska exklaven Nachitjevan. Den har i princip varit stängd i över 30 år, men Azerbajdzjans regering vill öppna transitvägen mellan de två delarna av landet, utan armenisk kontroll över transporterna.
Azerbajdzjan kräver att det är ryska gränstrupper som ska vakta järnvägs- och vägförbindelsen.
Armenien vill däremot inte avhända suveränitet över denna strategiskt viktiga del av landet som gränsar mot Iran.
Genom att Nachitjevan har direkt gräns mot Turkiet skulle en korridor förena Turkiet med den övriga turkiska världen.
En del bedömare menar att Azerbajdzjan inte skriver på något fredsavtal innan man fått vad man vill ha i södra Armenien. Den utsikten sätter Armenien under stor press, såväl från Azerbajdzjan som från Ryssland. President Ilham Aliyev har uttalat hotelser om att ifall Armenien motsätter sig Zangezur-korridoren kommer Azerbajdzjan ”avgöra det med våld”.
Läs mer:
Turkiet vinnare på Rysslands bekostnad
