Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

På hur stort allvar ska man ta den nya säkerhetsstrategin för USA som Vita huset publicerade i förra veckan? Står ens Trump bakom den? Har den någon betydelse för hur USA agerar på världsscenen?

Frågorna har inga enkla svar med tanke på USA-presidentens notoriska ombytlighet och ointresse för att läsa längre texter.

Dokumentet är också besvärligt att nysta upp eftersom det består av ett hopkok av lösa trådändar. Intrycket är att olika falanger inom Trumps administration står bakom olika avsnitt. Några av medlemmarna i Trumps närmaste krets av förtrogna – vicepresidenten JD Vance och biträdande stabschefen Stephen Miller – har fått formulera sig om sina favoritämnen. Av utrikesministern Marco Rubio, och hans tidigare traditionella republikanska linje, märks dock inte mycket.

Även Michael Anton, en konspirationsteoretiker som fram till i september var policyplanerare i utrikesdepartementet (och då hjälpte till att utarbeta den nya säkerhetsstrategin), anses ha bidragit med en del tankegods. Anton är en radikal invandringsfiende och har förespråkat en ”amerikansk Caesar”, alltså att Trump blir en sorts diktator.

Om man tar Trumps slagord ”America First”, kan det ges flera olika betydelser. Det kan innebära isolationism, det vill säga att USA vänder ryggen till gamla demokratiska bundsförvanter i Europa och bryter den så kallade transatlantiska länken.

Det kan också tolkas som anspråk på kontroll över ”Amerika” i en vidare bemärkelse, alltså en nygammal imperialistisk politik på det västra halvklotet.

Inte mycket tyder på att erfarna diplomater och sakkunniga på utrikes- och säkerhetspolitik har varit med om att ta fram dokumentet. Synpunkter från experter är onödiga, anser Trump. En stor del av dem är ändå utrensade från det nationella säkerhetsrådet och utrikesdepartementet.

Det har gjort det lättare att formulera en strategi som bryter med den sedvanliga amerikanska säkerhetsdoktrinen: ”Peace through strength”. Nu har USA inte längre råd att utöva globalt ledarskap. En världsordning som är grundad på regler och avtal ligger inte i USA:s intresse. Relationerna med andra länder ska inte ha någon koppling till deras beteende (som Saudiarabiens styckmord av olämplig journalist), utan allt hänger på vad som gynnar USA ekonomiskt och maktpolitiskt. Diktatorer ska inte behöva utstå ”föreläsningar” om demokrati och mänskliga rättigheter.

I Trumps värld är det i stället ett fåtal stormakter – i första hand USA, Kina och Ryssland – som ska dominera de mindre länder som befinner sig i deras intressesfärer. Vad finns i det att inte gilla för Putin och Xi Jinping?

Avsnittet om Europa och Nato är det som är allra mest ”förenligt” med Rysslands geopolitiska vision.

Det är ett eko av vad JD Vance framförde på säkerhetskonferensen i München i februari: Ryssland är inget hot, däremot hotas Europa av en inre fiende. I den andan anklagar strategidokumentet EU och de franska, tyska och brittiska regeringarna för att ”undergräva politisk frihet”. Hoppet finns, om man ska tro Trumps strategi, hos de invandringsfientliga högerextrema rörelserna (vilket rimligen betyder USA-stöd till Marine Le Pens parti Nationell samling i Frankrike, Alternativ för Tyskland och Nigel Farages Reform UK i Storbritannien).

Nato ska inte utvidgas, utan USA måste förhindra ”en ständigt expanderande allians”. Däremot sägs ingenting om Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

Det heter också att det är viktigt att ”återetablera strategisk stabilitet med Ryssland”. Det är ett kodord för att målet är normalisering, särskilt affärsmässig, av förbindelserna med det land som oprovocerat invaderat ett grannland i Europa. För det är kriget i Ukraina ett hinder i vägen. Det ligger väl i linje med den ryssvänliga planen för ett slut på kriget i Ukraina på 28 punkter som affärsmannen Steve Witkoff och hans ryska motsvarighet Kirill Dmitrijev lade fram i november. Det var ingen fredsplan, visade det sig, utan en plan för total ukrainsk kapitulation – och ett amerikanskt uttåg från Europa.

Stephen Miller, som är en stark förespråkare för ”vit överhöghet”, kan stå bakom följande rasistiskt och antimuslimskt präglade formulering i strategidokumentet: ”På lång sikt är det mer än sannolikt att senast inom några decennier kommer vissa medlemmar i Nato att få en icke-europeisk majoritet”.

Det heter också att Europa står inför en ”civilisatorisk utplåning” på grund av massinvandringen. Även det rimmar med den bild av Europa som företrädare för Ryssland gärna målar upp; en degenererad, censurivrande och kulturlös kontinent.

Läs mer:

Lina Lund: Går inte längre att ducka för att Europa står ensamt kvar

Avhopparen Taylor Greene: ”Många republikaner gör narr av Trump bakom hans rygg”

Share.
Exit mobile version