En enskild person, USA:s president, försöker knäcka den globala frihandeln. Samtidigt är han på god väg att riva ned den regelbaserade världsordning som med USA:s hjälp skapades efter andra världskriget i syfte att konflikter skulle lösas utan krig.
Båda dessa manövrer är självskadande: USA:s ekonomi backar och landet isoleras, men de gynnar också Ryssland. Att Trump lägger höga strafftullar på traditionella USA-allierade som Ukraina, men inte på Ryssland, säger mycket om i vems intresse han agerar.
Detsamma gäller Trumps aggressiva anspråk på Grönland, som är ett eko av Putins brott mot internationell rätt. Liksom att han tog ställning för angriparlandet genom att USA röstade nej till en FN-resolution som fördömde Rysslands krig mot Ukraina.
Det är punkter på Putins önskelista som Trump nu prickar av. Efter att USA har vänt ryggen åt världen och pressar Ukraina att kapitulera för Ryssland kan Putin räkna med uppmjukade sanktioner och att Trump splittrar Nato och EU.
Inget av detta skulle Trump kunna göra utan att fylla administrationen med personer som förespråkar goda förbindelser med diktatorn i Kreml.
Till att börja med har Trump redan befriat Putin, efterlyst av brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser, från rollen som internationell paria. Och nu vill Vita huset gå vidare med att normalisera förbindelserna mellan USA och Ryssland. Det var huvudsyftet med att Putins sändebud Kirill Dmitriev nyligen besökte Washington. Värd var USA-presidentens sändebud Steve Witkoff, en av många i Trumps stab som står Putin nära.
Att Trump själv är imponerad av Putin, som han har kallat för ”geni” och ”stark ledare” är väl känt. Redan i början av 2017, under Trumps första period som president, ställde den demokratiske kongressledamoten Eric Swalwell frågan:
”Varför står Amerikas ledare och hans team så nära Ryssland? Det beror antingen på dåligt omdöme eller på djupa personliga, finansiella eller politiska band mellan president Trump och Ryssland. Det är inte normalt att vårt lands ledare är så starkt knuten till en utländsk regering som har försökt att underminera demokratier över hela jorden. En relation som denna borde bekymra alla amerikanska medborgare.”
Den gången hade Trump motstånd i sin administration, men efter att han kommit tillbaka till Vita huset har han premierat Maga-anhängare och försökt undvika att utnämna republikaner av den gamla stammen.
I januari skrev förre schackvärldsmästaren Garry Kasparov i The Atlantic om ”putiniseringen av Amerika”. Kasparov ser en koppling mellan Trumps strävan efter att i hög fart bli USA:s envåldshärskare och hans vördnad för utländska diktatorer. USA-presidenten vill gärna, menar Kasparov, imitera ledare som Putin, Xi Jinping och Recep Tayyip Erdogan när de stryper pressfriheten, bryter ned rättsväsendet och fängslar sina motståndare.
Ingen av de utländska förebilderna har så stor plats i Trumps hjärta som Putin. Detsamma gäller många av de ministrar och nära rådgivare presidenten omger sig med.
Den som har lyssnat på Trumpsändebudet Steve Witkoff, i praktiken närmast en inofficiell utrikesminister, anar hur skickligt Putin har påverkat Trumps närmaste krets, som trånar efter att hålla sig väl med Kreml.
Witkoff, vars farfar föddes i Ryssland, har hittills besökt Putin i Moskva två gånger för att diskutera återupprättade relationer USA–Ryssland och en vapenvila i Ukraina.
Efter den senaste återkomsten till USA sade Witkoff om Putin: ”Han är ingen dålig kille”. Och att Putin visat stor empati efter attentatet mot Trump i juli 2024.
– Då gick Putin till den lokala kyrkan, mötte sin präst och bad för sin vän, presidenten.
Trump blev enligt Witkoff påtagligt rörd när han fick höra rapporten om Putins reaktion.
Hans ryska motsvarighet Kirill Dmitriev är USA-utbildad och har affärsförbindelser med Trumps äldste son (Don Jr), men också nära familjerelationer till Putin (hans fru är bästa vän med Putins dotter Jekaterina Tichonova).
Trump lär inte ha utsett sin golfpartner Witkoff eller någon av de andra mestadels äldre herrarna för deras exceptionella duglighet
Det är en viktig förklaring till att många europeiska ledare inte längre litar på USA som skyddsmakt och förbereder sig på att ordna sin säkerhet utan USA.
Trump lär inte ha utsett sin golfpartner Witkoff eller någon av de andra mestadels äldre herrarna för deras exceptionella duglighet.
Så vad har styrt Trumps urval av rådgivare – om det inte är kompetens? Bland de tänkbara förklaringarna finns att de har egenskaper som personlig förmögenhet (ett dussintal av herrarna är dollarmiljardärer), blind lojalitet och Fox News-mässig framtoning.
Men det är en annan sak som förenar de flesta av dem. De förutsätts dela Kremls syn att stormakterna (USA, Kina och Ryssland) ska dela in världen i tre inflytelsesfärer och att Ukraina ska ingå i den ryska zonen.
Tydligare kunde detta inte uttryckas än av just Witkoff, som nyligen upprepade Moskvas grundlösa påstående att befolkningen i de ryskockuperade delarna av Ukraina vill leva under ryskt styre.
Kan Witkoff verkligen vara så okunnig om Ukraina? Eller ägnar han sig åt att medvetet förfalska verkligheten? De så kallade folkomröstningarna hölls under ryskt militärt vapenhot och Rysslands annektering fördömdes av FN och hela omvärlden, med undantag för Nordkorea och Bashar al-Assads diktatur i Syrien.
Svaret är sannolikt att han har hämtat sin förvridna bild av verkligheten genom att lyssna på sina vänner i Moskva. Det ser ut som om många andra i Trumps närhet också fått samma briefing, med tanke på hur de sprider det ryska narrativet.
Läs fler texter av Michael Winiarski
