Redan i mitten av december, kort efter att islamistiska rebellstyrkor ledda av Hayat Tahrir al-Sham, HTS, svepte in i Damaskus, visade satellitbilder hur Ryssland inlett en evakuering av sin militära personal och utrustning från sina två baser i Syrien.
Efter al-Assad-regimens kollaps hade den ryska militären som fanns på andra håll i Syrien dragits tillbaka till marinbasen Tartus och flygbasen Khmeimim utanför Latakia, som båda ligger vid Medelhavskusten. Det var också från Khmeimim som ett ryskt militärplan flög ut al-Assad till Moskva den 8 december.
Rysslands oförmåga att försvara sin viktigaste allierade i Mellanöstern inför oppositionens blixtoffensiv i december var en förnedrande motgång för Putin.
Vid sin årliga presskonferens den 19 december sade Putin att Iran hade begärt rysk hjälp för att evakuera sin militär och shiamuslimska milismän från Syrien. ”Vi såg till att evakuera 4 000 proiranska soldater till Teheran från Khmeimim-basen”, berättade Putin.
Den då ännu obesvarade frågan var: Skulle Ryssland få behålla baserna trots regimskiftet i Syrien? Trots alla terrorbombningar mot syriska civila mål och all förstörelse som den ryska militären åsamkat landet sedan Putin intervenerade i kriget för att rädda al-Assads styre i september 2015? Skulle de ryska krigsbrotten glömmas?
Från Moskva kom försiktiga signaler om att man var redo att diskutera basernas framtid med HTS-ledarna i Damaskus – som nyss kallats för ”terrorister”.
Ingenting kom ut av det, mer än att Moskva fick försäkringar om att baserna inte skulle attackeras.
Och nu har Syriens regering kommit med sitt svar: Man har annullerat hyresavtalet som slöts med al-Assad 2017, vilket gav Ryssland kontroll över hamnen i Tartus i 49 år.
De nya myndigheterna har samtidigt krävt en omedelbar reträtt av de ryska styrkorna, enligt det tidigare oppositionella Shaam News Network, som hänvisar till informationsministeriet i Damaskus.
Därmed berövas Ryssland den enda permanenta basen i Medelhavet där ryska krigsfartyg och ubåtar kan anlöpa. Att förlora en av de få militärbaserna utanför ryskt territorium är ett stort bakslag för en stat med globala maktanspråk.
Den ryska dominansen har undergrävts, och lämnar mer plats för de andra viktiga aktörerna i regionen; Turkiet, Israel och USA.
Ryssland planerar att dra bort all militär från Syrien under februari, enligt ukrainsk underrättelsetjänst. Det finns också uppgifter om att den sista ryska ubåten lämnade Medelhavet redan den 2 januari. Det var ubåten Novorossijsk (av Kilo-klass) som ska ha passerat Gibraltarsundet, troligen med destination Östersjön.
Det betyder att den ryska marinen är kraftigt försvagad i Medelhavet.
Även från flygbasen Khmeimim pågår evakuering. Där har det ryska flygvapnet haft jakt- och bombflygplan, spaningsflyg och transportplan stationerade sedan 2015, och de spelade en avgörande roll för att bistå al-Assad i kriget mot den väpnade oppositionen.
För Ryssland blir följderna av att förlora sin flygbas vid Medelhavet dramatiska, inte minst för Moskvas politiska och militära inflytande i Mellanöstern och Afrika. Khmeimim har spelat en avgörande roll som ett nav, varifrån rysk militär materiel och legosoldater från Wagner-förbanden har kunnat föras till Moskvas afrikanska bundsförvanter i länder som Libyen, Mali, Centralafrikanska republiken och Niger.
Rysslands förmåga att sjö- och luftvägen bistå sina allierade i Libyen med soldater och krigsutrustning ansågs vara beroende av ett fotfäste i Syrien, alltså baserna i Tartus och Khmeimim. Nu försvinner denna möjlighet.
När al-Assads regim var på fallrepet i december 2024 framhävde den ryske analytikern Alexander Kots i en post på Telegram baserna Tartus och Khmeimim för deras betydelse för kampen mot västs försök att isolera Ryssland. Han varnade för att en förlust av baserna skulle innebära att ”alla våra projekt på ’den svarta kontinenten’ kommer att behöva dras ned eller åtminstone omprövas”.
Moskva kommer nu att tvingas att hitta nya platser för militär basering, om man vill bevara inflytandet i Afrika och de väldiga inkomster i mångmiljardklassen – i form av guld och ädelstenar – som hämtas av ryska legotrupper. En sannolik kandidat är östra Libyen, där Ryssland byggde en anläggning i Benghazi 2008, alltså under dåvarande ledaren Muammar Khaddafis tid.
Nu spekuleras om en rysk bas i Tobruk, grundat på att den libyske krigsherren Khalifa Haftar besökte Putin i Moskva 2023 och slöt ett försvarsavtal mellan Ryssland och den Libyska nationella armén. Men den satsningen är osäker; dels tar det tid att bygga en ny bas, dels är den belägen långt från Ryssland.
