Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns iranier i exil som har väntat på detta ögonblick i 47 år. De är redo att sätta sig på första flyget till Teheran så snart krigshandlingarna är över. Men det finns ett antal problem.
En dag tar detta krig slut, men det kan pågå länge, med allt vad det betyder av död, förstörelse och samhällsupplösning.
Och vad kan Iran bli för ett slags land? Blir det en framgångsrik demokrati som Tyskland 1945 efter Hitlers självmord eller ett land i totalt sönderfall som Libyen 2011 efter mordet på Khaddafi?
Det är svårt att läsa berättelserna som Niklas Orrenius förmedlar utan att bli starkt berörd – om mullornas brutala terror och massakrer, drömmen om en rimlig framtid och om att det iranska folket är enat mot den religiösa diktaturen.
Från utsidan är det svårt att få en klar uppfattning av vad invånarna i Iran egentligen tycker, de som nu hukar under massiva bomb- och missilattacker.
Man kan bara hoppas att de mer optimistiska rösterna representerar en realistisk bild av läget i deras tidigare hemland. Från utsidan är det svårt att få en klar uppfattning av vad invånarna i Iran egentligen tycker, de som nu hukar under massiva bomb- och missilattacker.
Vid sidan av framtidstron finns en mer nedslående skildring; av sekterism, splittring och hat. Inte bara hos den traumatiserade och skräckslagna befolkningen i Iran, utan även bland svenskar med iranska rötter, som har levt i långvarig exil i Sverige, är meningarna delade.
Några välkomnar USA:s och Israels bombkrig mot Iran. Andra är bestämt emot det.
En del vill att ex-shahens son Reza Pahlavi tar över makten, medan han för andra representerar en förhatlig USA-stödd självhärskarmakt från en epok de inte vill ha tillbaka.
På samma sätt finns en klyfta mellan de som jublade över ayatolla Ali Khameneis död och de som dömde ut mordet på en statsledare som ett brott mot internationell rätt.
Det vore oklokt att underskatta regimens överlevnadsförmåga, även om läget för den utan tvekan är kritiskt.
Stridigheterna mellan de olika falangerna inom den iranska oppositionen gör det inte lättare att finna ett trovärdigt alternativ till mullornas välde.
Men alla planer på ett fritt Iran kan visa sig vara luftslott. Det vore oklokt att underskatta regimens överlevnadsförmåga, även om läget för den utan tvekan är kritiskt.
Dessutom är det långt ifrån givet att ett sammanbrott för prästväldet följs av ett demokratiskt styre i Teheran. Det kan lika gärna bli statsupplösning eller i värsta fall inbördeskrig, vilket Israels regering inte har något emot.
Eller troligare: Donald Trump kräver amerikansk makt över Irans politiska framtid. Han har sagt att han tänker vara med om att utse den nya ledaren i Iran, på samma sätt som han gjorde i Venezuela efter att Nicolás Maduro kidnappats. Men Trump vill inte ha Reza Pahlavi eller någon från oppositionen som ny ledare, utan föredrar en lydig kappvändare från den islamistiska regimen.
Om det går vägen får Iran en ny autokrat, som än en gång är USA-stödd.
