Det finns anfallskrig och anfallskrig. Men de har en sak gemensamt: Underskattning. Alltså att angriparen inte rätt bedömer svårigheterna med en militär operation. Kända exempel är ett antal stormakters misslyckade försök att kväsa Vietnam, Afghanistan, Tjetjenien, Irak och Ukraina.

Särskilt förskräcker spåren från USA:s krig 2003 mot Irak. Man kan erinra sig Benjamin Netanyahus trosvisshet inför kriget:

– Om ni tar ut Saddams regim, garanterar jag er att det kommer att få enorma positiva effekter på regionen,

George W Bush lät sig övertygas.

Invasionen i Irak gav förstås inget fredligt och demokratiskt Mellanöstern. Istället följde en statskollaps, ökat regionalt inflytande för Iran och det var på håret att jihadisterna i IS tog makten i Irak och Syrien.

Sedan dess har Netanyahu kampanjat för att ett krig mot Iran är en lika lysande idé.

Även Donald Trump lät sig övertygas. Han chansar på att det ska gå vägen denna gång.

När Putin inledde den storskaliga invasionen i Ukraina i februari 2022 var också han överoptimistisk. Han hade ändå ett klart mål; att göra slut på Ukraina som en självständig stat genom att inta huvudstaden Kiev och undanröja landets president Volodymyr Zelenskyj.

Denna ”speciella militära operation” var tänkt att bli fullbordad på tre dagar. Men det blev inget blixtkrig utan ett blodigt utnötningskrig, nu inne på det femte året.

När Trump förklarade krig mot Iran lät han som ett eko av Putin. ”Lägg ner era vapen eller dö”, manade han i ett budskap riktat till den iranska regimens väktare.

Men Trump har aldrig klargjort vem de skulle lämna ifrån sig vapnen till och vad som skulle komma efter kapitulationen. Möjligen höll han öppet för vad själva syftet var med operationen ”Epic Fury”.

Trump kan se det oljerika Iran som en affärsmöjlighet. För sin del har Netanyahu intresse av Iran i permanent svaghet och upplösningstillstånd, på liknande sätt som att Putin är ute efter att förinta Ukraina som stat och nation.

På krigets andra dag sade Trump att det iranska folket nu har möjlighet att störta Irans styre.

På den tredje dagen hävdade å sin sida vicepresident JD Vance att USA inte alls eftersträvar ett regimskifte, utan enbart vill garantera att Iran aldrig skaffar sig kärnvapen.

Med dessa motsägelser mellan olika mål är det inte lätt att veta vad som gäller. Trump har möjligen lärt sig något av debaclen i Afghanistan och Irak. ”Regime change” kanske egentligen betyder att Iran styrs av en lydfurste under Trump, hämtad från säkerhetsapparaten, efter förebild från Venezuela?

Den som har läst ”The Art of the Deal”, Trumps bok från 1987, får nyckeln till hans metod: ”Jag binder mig aldrig till en enda uppgörelse eller ett enda tillvägagångssätt. Jag håller många bollar i spel, eftersom de flesta uppgörelser ändå spricker.”

Det ser ut som oförutsägbarhet, men är en överlagd förhandlingstaktik. Som Trumps tullbråk med andra länder visar: Avtal gäller bara tills ett bättre erbjudande dyker upp.

Det enda som verkar säkert är att Trumps administration inte är ute efter att Iran får en folkvald regering. Det underströk försvarsministern Pete Hegseth i början av veckan:

– Amerika släpper lös den dödligaste och mest precisa flygkampanjen i historien … inget nationsbyggande gungfly, inget demokratibyggande, inga politiskt korrekta krig.

Trump meddelade att den militära insatsen kommer att pågå i fyra-fem veckor, och han försäkrade att USA har tillräckligt med ammunition för det.

Men enligt vissa bedömningar räcker inte USA:s ammunition för en så lång tidsperiod. Lagren med missiler och luftvärnsrobotar, redan utarmade efter förra sommarens bombkrig mot Iran, bränns av snabbt. Hur snabbt det sker kan avgöra hur länge USA, Israel och staterna vid Persiska viken klarar av Irans vedergällningsattacker.

Hur kommer då allting sluta? Och hur definieras en seger? Iran behöver inte ”vinna”, det kan de egentligen inte göra i konventionell mening, mot världens starkaste militärmakt. Men om den islamistiska statsledningen kan hålla ut i mer än ett par veckor och skapa kaos i regionen, så kan det ändå bli en slags vinst.

Även regimen är självsäker:

– Iran har till skillnad från USA förberett sig för ett långt krig, säger Ali Larijani, som leder Irans högsta säkerhetsråd.

Om en blockad av Hormuzsundet medför att bensinpriserna i USA far i höjden är det en mardröm för Trump och Republikanerna inför höstens viktiga kongressval. Det kan få Trump att backa i ett redan djupt impopulärt krig. Då kan en ”deal” med några av mullorna komma upp på bordet.

Men då har också det frihetstörstande iranska folket än en gång blivit blåst på att få makt över sitt öde.

Läs mer:

Michael Winiarski: Allians med en försvagad Putin ingen försäkring för diktatorer

Share.
Exit mobile version